Sunao Tsuboi var 20 år gammal vid tillfället. Han befann sig i Minami-takeya-cho, 1.2 kilometer från nollpunkten då det hände. Den 6e augusti sattes det upp en första hjälpen-station vid Miyuki-bron, där man behandlade många utsatta innan de blev vidareskickade till Ninoshima-ön. Tsuboi berättar att efter att ha sett de hemska händelserna vid bron har han insett vilken fruktansvärd makt utbildningssystemet hade, som drev folk till krig. Upplevelsen motiverade honom att hänge sig själv åt fredsutbildning efter kriget, som lärare.
Morgonen den 6e augusti, jag hade precis gått igenom universitetets norra port och stod på gatan när atombomben föll. Det var en väldigt varm dag. Det är svårt att beskriva explosionen men den var vacker, med rött, gult och grönt mot en magnesiumfärgad grund. Det låter kanske konstigt att kalla den vacker. Men de här färgerna sköljde över mig. Just då kändes det som att jag självmant kastade mig ned på marken, men jag blev troligtvis omkullkastad av tryckvågen. Jag blåste iväg över trottoaren, och nästan hela vägen till husen.
De var helt raserade då jag först lade märke till dem. Jag navigerade genom mörkret i förvirring. Efter ungefär 10 minuter kände jag en stickande känsla på ryggen, och tog av mig skjortan. Min skjorta brann fortfarande. I ungefär 10 minuter medan jag sprang omkring hade min skjorta brunnit hela tiden. Jag var så chockad att jag glömde bort smärtan på ryggen.
Då hörde jag en äldre dam som ropade på hjälp. Hon satt fast under ett rasat hus. Jag var fortfarande 20 år och ung, och kände mig skyldig att hjälpa andra. Jag gick mot byggnaden, men jag kunde inte se henne. Jag kunde höra hennes röst om och om igen. Jag trodde inte att jag skulle kunna lyfta nockbjälkarna själv, och tittade runt efter någon som skulle kunna hjälpa mig. Men alla som var inom mitt synfält hade monstruöst deformerade ansikten, och sträckte ut sina armar framför sig.
Först då insåg jag att bomben måste ha träffat i närheten. Jag bad om förstärkning, men alla andra såg ut som spöken och jag var helt skärrad. Jag ville hjälpa henne, men det fanns ingenting jag kunde göra utan hjälp från andra, så motvilligt gick jag därifrån. Hennes röst ringer fortfarande i mina öron. Varje gång jag pratar om det uppenbarar hon sig i mina drömmar. Jag antar att den händelsen satte väldigt djupa spår i mitt minne. Jag mår så dåligt över vad jag gjorde.
Medan jag gick hände det då och då att jag trampade på något mjukt. Då var det en hand eller någon annan kroppsdel. Huvud och armar låg överallt. En man hade blivit stucken i bröstet av en taksparre och man kunde se hans lungor åka in och ut ur kroppen när han andades. Jag är säker på att han dog.
Jag hade tänkt ta mig till skolan, men jag blev trött och var tvungen att sitta ner bakom ett träd. Då fick jag höra att en temporär första hjälpen-station hade satts upp vid Miyuki-bron. Jag var bara 2-300 meter från bron, så jag samlade mina krafter och började gå. Vid första hjälpen-stationen hade tusentals människor samlats. Det var egentligen inte mer än en öppen plats. Folk hade helt enkelt samlats vid ett torg vid en femvägskorsning. Första-hjälpen-teamet jobbade hårt på att smörja in folks brännsår med olja. Det var maskinolja, som användes till tåg. Flera lastbilar kom dit senare, och jag tror jag aldrig kommer glömma vad som hände sen.
En soldat klättrade ut ur lastbilen. Han blåste upp sig och skrek "Bara unga män! Inga kvinnor och barn, och inga gamla!" De äldre och kvinnorna som hade börjat klättra på lastbilarna var tvungna att gå ner. En man runt 40-50 år försökte dra upp en flicka i lågstadieåldern på lastbilen. Men soldaten sade "Inga barn!" och drog isär dem. Det verkade som att de var far och dotter. Till slut körde lastbilarna iväg.
Man kan undra varför pappan inte kom ner från lastbilen. Men det var krigstid, och han var säkert rädd för att framstå som feg, motsätta sig militären och bli stämplad som opatriotisk. Indoktrinerad av denna utbildning kunde han nog inte förmå sig att hoppa ut från lastbilen för att vara med sin älskade dotter. Min ilska gentemot krig blev fastslagen där och då. Hur det avhumaniserar oss och tar ifrån oss våra mänskliga rättigheter.
Jag svimmade flera gånger, men fick tillbaka medvetandet då en röst sade "Hej, Tsuboi, hur är det?". Det var min klasskamrat. Eftersom jag var en ung man fick jag åka med, så jag hoppade på en av lastbilarna med hjälp av klasskamraten och blev förd till Arméns Skeppskår i Ujina. Det var så mycket folk där att det inte fanns mycket att göra. Jag mötte en vän där. Vad är oddsen att möta en vän bland tiotusentals människor? Han bor i Tokyo nu. Han tog mig upp på sin rygg, och bar mig från Ujina till Ninoshima-ön för att evakuera mig.
På Ninoshima-ön var man tvungen att kunna gå för att motta behandling. Man fick ingen behandling om man inte kunde gå. De som var allvarligt skadade och oförmögna att röra på sig, som jag, blev lämnade helt utan behandling tills vi kunde ta oss hem. Flugor flög omkring och lade ägg i såren, och snart började fluglarverna kläckas. Fluglarver krälade mellan min hud och mitt kött. Min mamma tog bort dem med pincett, men de bet fast i mitt kött och det var väldigt smärtsamt. Det gjorde ont att få dem bortdragna, men jag var tvungen att stå ut annars hade de spridit sig över hela kroppen och dödat mig. Detta hände mig.
Jag såg en skolelev som hade legat och jämrat sig med svag röst, och plötsligt reste han sig upp och sprang rakt in i väggen så att han dog. Varför gör man en sån sak? När han kraschade in i väggen skrek han "Attack!" Han måste ha trott att han var i krig. Det är detta som är så obehagligt med militaristisk utbildning. Jag såg andra som såg ut att vara på dödens rand, som sprang omkring och skrek "Attack!", "Slå ned fienden!", och sedan föll omkull. Återigen kände jag ilskan mot detta felaktiga utbildningssystem, och blev mer övertygad om hur viktigt det är med utbildning.
Så småningom fick mina föräldrar, som bodde på landet, veta var jag var och kom till Ninoshima-ön tillsammans med några andra släktingar via båt. Men vid receptionen fick de höra att jag inte längre var där. De var tvungna att leta efter mig bland tiotusentals deformerade patienter. Våra ansikten var så deformerade att det inte var möjligt för dem att urskilja mig. Mina släktingar åkte hem den kvällen. Mina föräldrar fortsatte att leta. Men det fanns inget de kunde göra. Antalet döda fortsatte att öka. I början genomfördes kremeringar på Ninoshima-ön, men det blev snart brist på olja och arbetskraft för att kremera kropparna. De började slänga in dem i bombskydd och på fälten istället.
Mina föräldrar tittade på varenda kropp, men kunde inte hitta mig. Efter att ha letat förgäves började de packa för att ge sig av, men de gjorde en sista koll av varje rum, desperat ropandes mitt namn. När jag hörde rösterna återfick jag medvetandet tillfälligt, lyfte upp handen och sade "Jag är här!" innan jag förlorade medvetandet igen. Mina föräldrars kärlek fick mig att återfå medvetandet, och räddade mitt liv. Runt 10e januari följande år kunde jag sitta upp, och runt mars kunde jag stå upp om jag höll i dörröppningen, och ta ett par steg.
När jag blev hemförd hade huden på mitt huvud skalats av, och jag var bränd över hela kroppen från ryggen till fötterna. Läkarna sade ofta "Han kommer inte klara sig. Han klarar sig inte till imorgon". Jag har varit inlagd på sjukhuset många gånger. När jag blev inlagd var det ofta helt utan förvarning. Jag mådde bra en dag, och nästa dag kollapsade jag helt plötsligt. Jag vet fortfarande inte varför det hände på det viset.
Till exempel, jag levde normalt, gick till jobbet, gick hem, åt mat, tittade på TV, läste tidningen i sängen och helt plötsligt började min hals kännas konstig. Jag hostade upp blod, och fick bli förd med ambulans till sjukhuset. På sjukhuset sade de att de inte visste vad som orsakade så kraftiga blödningar. Handduken jag fick i ambulansen var helt röd och genomblöt av blod. Det var inte som när man blöder lite från tandköttet. Mitt liv efter kriget har varit hemsökt, inte bara av sådana fysiska åkommor, men även mentalt. Efter kriget har jag ständigt lidit av inte bara fysiska åkommor, men även mentalt.
Jag är väldigt medveten om de destruktiva effekterna av strålning, både på kropp och själ. Med allas hjälp har jag klarat av att ta mig fram hittills. Krig avhumaniserar oss. Även om du överlever, så är krig fortfarande ett försummande av människoliv. Jag förstod hur kraftfull och viktig utbildning är, och blev lärare för att jag hoppades kunna bidra med något.
Men jag skulle aldrig bli lärare bara för att återbetala en skuld till samhället. Jag var övertygad om att makten som utbildning innehar kan orsaka krig, och det var det som gjorde att jag valde att bli lärare. Genom den kontakt jag har med elever och föräldrar, gör jag mitt bästa för att arbeta för att främja fred.
Detta var Sunao Tsubois vittnesmål.
|
