Shigeko Orimen var 37 år när det hände. Jag såg ljusskenet i Yahata - en by i Saeki län - 8.7 kilometer från nollpunkten. Jag hade precis städat upp efter frukosten och kopplade av en stund då atombomben släpptes. I två dagar, mellan den 7e och 8e, gick hon omkring i staden och letade efter sin son Shigeru. Till slut hittade hon hans kropp, med hans lunchlåda liggandes bredvid. Denna historian har blivit publicerad som en bok med namnet "Den Svarta Lunchlådan". Lunchlådan finns bevarad och utställd på Hiroshima Fredsminnesmuseum.
På den tiden ransonerades ris och vete, och vi blandade ut det med sojabönor. Sojabönorna var oftast brutna i hälften eller i kvartsdelar, och det var inte möjligt att koka upp dem samtidigt med ris och vete. Jag fick lära mig att man måste koka upp dem två gånger. Jag kokte sojabönor den 5e augusti, och lade ris och vete i blöt.
Nästa morgon när jag vaknade lagade jag till tre sorters spannmål, rött ris, vanligt ris och de förkokta sojabönorna över vedelden. Jag sade till Shigeru "Idag blir det ris med sojabönor". Han blev glad och utbrast "Åh, ja, vad glad jag är". Som huvudrätt i lunchlådan var det riven potatis, stekt i olja. Nuförtiden kan folk visa glädje genom att ropa "Hurra", men på den tiden var folk mycket mer tillbakahållna.
På morgonen den 6e sade Shigeru "Ja, vad glad jag är", och gick glatt hemifrån hållandes sin lunchlåda. Varje dag sade jag till honom "Om något händer, håll dig nere". Jag sade det den dagen också, och han svarade "Ok mamma" med ett leende på läpparna. Jag kan fortfarande se hans leende när han sade "Ok mamma" framför mig, och det gör mig ledsen. Detta var den 6e, en varm morgon.
På den tiden hade jag en liten baby, 14 månader gammal. Min mormor hade barnpassat, och jag hade precis varit och hämtat babyn där. Nära trapporna som ledde till ovanvåningen fanns ett område med trägolv, ungefär 5 m2 stort, med bra luftflöde. Så jag ammade min baby där. Babyn blev mätt, tog sig ifrån mig och började precis då att gå sina första steg i livet. Babyn jollrade glatt, och hade precis tagit sitt tredje steg då atombomben föll. Babyn trillade och började gråta.
På den tiden hade vi en tandläkarklinik, så det var fönster och dörrar av glas i hela byggnaden. Alla glasdörrarna började skaka samtidigt som ljusskenet och smällen. Explosioner, smällar och andra oljud hördes på en gång. Atombombsexplosionen orsakade alla de här extremt starka oljuden, och min baby började gråta. Min moster bodde i ett litet hus bakom vårat, och hon kom ut med sitt barnbarn och sade "Vad ska vi göra?"
I huset bredvid min mosters hus bodde en familj som hette Aratani. Den morgonen var min mormor, moster och en äldre dam från Aratani-familjen och lekte, de tre, tillsammans med barnbarnen i min mosters hus. Vi fortsatte att säga "Vad ska vi göra?" och då såg vi ett moln format som om det kom från en vulkan, som blåste och rullade upp i himlen i riktning mot Suzugamine. Jag tror att vi hörde flygplan också. Vi var för rädda, och kunde inte göra någonting.
De äldre damerna hade byggt ett bombskydd på baksidan. Det var nästan omöjligt att stå upp inuti bombskyddet. Nu när jag tänker på det var det helt meningslöst med de där bombskydden, men vi blev beordrade att bygga dem, så vi gjorde det. Vi tog oss snabbt in i bombskyddet, byggt av blomkrukor. Men min mormor kunde inte stå stilla där, utan sprang ut hela tiden för att titta på himlen med svampmolnet på. Vi sade "Vad var det? Vad hände?" Alla fönsterglasen var krossade, och det fanns inte något vi kunde göra.
På ovanvåningen och överallt låg tandläkarverktyg, och bagage tillhörandes min syster och moster som hade evakuerats hit. Alla glasdörrar hade krossats, så huset var nu i direkt anslutning till vägen. Det var så nära, nästan så att om man satt i tamburen nådde benen ut till vägen. Det var ganska mycket trafik på vägen. Dörrarna var borta, man såg in, och man såg allt evakueringsbagage utifrån. Jag kunde inte lämna det obevakat. Under tiden vi rensade upp allt krossat glas på marken så vi inte skulle skada oss blev himlen allt mörkare.
Det var kanske en timme efter att det hade hänt. Molnen kom fram och det började regna. Bitar av papper började falla från himlen. När det snöar mycket och man tittar upp i himlen, ser det ibland ut som att det ramlar ner någon slags aska. Men den dagen var bitarna enorma, och såg ut som blomblad gjorda av papper.
Ungefär en timme eller lite mer hade gått. Det var den tiden på året då det inte blir kallt även om det regnar, snarare känns det för varmt ändå. Jag var inte orolig för att bli blöt. Jag bar min baby på ryggen medan jag rensade upp krossat glas och städade utanför. Utanför var helt fullt av glas. Vi odlade lite grönsaker också. På den tiden var landet i behov av mer mat, så vi skulle använda oanvänt land för att öka matproduktionen, och vi hade planterat ett fikonträd på en upphöjning.
Jag undrade vad det var som hade hänt, och jag sprang nervöst in och ut ur huset.
Runt 10.30 på morgonen såg jag atombombsoffer som var på väg tillbaka över bron. Det var Kayoko Kasakawa som jobbade på Hiroshima Chokins avdelning vid Takanobashi-bron. Jag sprang till henne direkt och frågade hur det var i Hiroshima. Gråtandes sade hon "Det är helt uppbränt. Du kan inte åka dit". Jag lyssnade på vad hon hade att säga, och gick tillbaka hem.
Gällande Shigeru, konstigt nog tvivlade jag inte på att han skulle komma tillbaka. Så jag tänkte inte på honom, eller på att gå och leta efter honom.
Det var runt 3 på eftermiddagen då någon sade till mig att han hade sett min son gå över Aioi-bron med fyra-fem vänner. Runt 3 på eftermiddagen var gatan utanför vårt hus full med folk på väg för att leta efter familjemedlemmar, samt utsatta som försökte ta sig hem från bomben. Jag var lättad att höra att Shigeru hade synts när han var på väg över Aioi-bron med fem-sex andra. Jag var säker på att han levde, och att han skulle komma hem välbehållen. Att få höra de orden från någon gav mig lättnad.
Jag tog ett bad runt midnatt, och sen gick jag och lade mig runt klockan 1, den 7e augusti. Det var inte så att jag vaknade plötsligt, men jag såg Shigeru svänga runt ett hörn, och komma hem på sin cykel. Sittandes på cykeln sade han "Mamma, mina händer gör ont" och han gnuggade sina händer. Om det hade varit jag hade jag gnuggat händerna en i taget, men han gnuggade båda sina händer på samma gång. Han gnuggade händerna, och sen försvann han. Drömmar är märkliga. Han hade ingen underkropp, men jag kunde se honom gnugga sina händer. Han gnuggade sina händer, sade "Mamma, det gör ont" och sen försvann han.
Jag hoppade ur sängen, och gick ut till gatan genom verandan på baksidan. Jag satte mig där, och undrade ifall det verkligen var en dröm. Fru Furumoto, en soldatfru, kom förbi. Det var ungefär runt klockan 4 på eftermiddagen som jag sprang hemifrån, och det hade börjat bli ljust. Fru Furumoto frågade om jag hade fått veta något nytt. Jag sade: "Inget nytt, men jag hade en konstig dröm och var tvungen att gå ut". Fru Furumoto sade "Jag förstår" och gick därifrån. Jag vet inte var hon var på väg.
När jag kom tillbaka in i huset sade min bror "Jag ska ta med mig min syster". Jag tänkte att jag skulle göra en lunchlåda, så jag kokade ris och gjorde risbollar. Jag fyllde också en behållare med vatten åt Shigeru. Det slutade med att vi tog med den hem igen, odrucken. Var vi än gick låg det döda överallt, alla i samma tillstånd. Det fanns inget vi kunde göra. Vi hörde att fyra-fem personer hade kommit tillbaka över Aioi-bron, så min bror föreslog att vi skulle gå dit för att leta efter Shigeru. Aioi-bron var i samma område som det är ett minnesmonument nu.
Vi gick till Aioi-bron för att leta efter Shigeru, och vi gick över på västra sidan av bron på vägen tillbaka. På Heiwa Ohashi-bron såg jag en bränd manskropp liggandes med ansiktet uppåt, och hans ögon stack ut en centimeter från huvudet. Det brukade ligga lagerlokaler nära där Chugoku-tidningen ligger idag. Vi kunde höra ljudet av burkar som öppnades där flera gånger.
En annan oförglömlig bild var en 150 centimeter hög vattencistern som stod vid en husknut. Sex-sju nakna män stod upp i vattencisternen, förstenade och döda. Jag kommer aldrig glömma den bilden.
Jag såg också en telefonstolpe som hade fallit och nästan rörde vid marken, och den brann och brann.
Floden var full med människor som flöt iväg, på det här sättet. Det fanns ingenting vi kunde göra åt saken. Min bror sade "Vi kommer inte hitta honom här. Vi går vidare".
Lastbilar körde iväg med de utsatta. Så när vi fick höra att Shigeru kan vara i Ninoshima eller Ujina fanns det inget sätt för oss att veta var han tagit vägen. Min bror sade "Okej, vi provar i Ujina".
Vi tog våra cyklar, och cyklade till Röda Korsets Sjukhus. Inuti sjukhuset var det fullt av blödande och svullna människor uppradade längs sidorna. Några frågade mig efter vatten, men jag kunde inte göra något för dem. Jag tyckte så synd om dem, men jag behövde gå runt och se om Shigeru var bland dem. Vattnet jag hade tagit med var till Shigeru, så jag kunde inte ge bort det till dem. Det kändes som om mitt hjärta skulle brista.
"Shigeru är inte här, vi provar nästa ställe". Vi tog oss längre och längre söderut med cyklarna. Det blev mörkare och mörkare, och vi började känna oss osäkra på vart vi var på väg. Vi kom till ett temporärt läger i Kanonmachi, men Shigeru var inte där längre. Vi tog oss tillbaka till Kanonmachi med Miyamoto-san, vår gruppledare, och mina två bröder. Men vi hittade inte honom där. Efter ett tag kom vi tillbaka till Koi, och där letade vi överallt vi kunde tänka, men det blev mörkt innan vi kunde hitta honom. Det slutade med att jag kom hem den 7e med en full vattenbehållare. Jag önskar att jag hade gett vatten till de som bad mig om det, men vid det här laget var det för sent.
6 på morgonen den 8e hörde jag en röst som sade mitt namn, "Orimen-san", och gav mig information. Han berättade att han hade letat efter chefen för sitt företag natten innan och hade sett en skyddshuva och en tom plånbok som det stod "Orimen" på vid en vägkant. Där var soldater som städade upp. Han såg saker som det stod "Orimen” på, samlade vid ett ställe, så han frågade en soldat som var där, och soldaten pekade på en brinnande kropp som låg i närheten. Han sade "Jag tänkte på din son eftersom Orimen är ett så ovanligt namn. Det blev sent igår natt, så det var bättre att komma på morgonen för att ge dig nyheten". Jag lyssnade på honom, och sade "Jag förstår".
Furumoto-san gav mig en urna till hans aska. Jag lindade in den i tyg och förberedde vatten och en lunch innan jag tog mig ut för att leta efter honom. På morgonen hade vi fortfarande inte hört någon signal för klartecken, så jag skulle egentligen väntat med att åka till Hiroshima. Precis runt middag kom vi fram till Hiroshima. Vi såg många brända kroppar liggandes sida vid sida. Det var svårt att särskilja skräp från brända kroppar, eftersom allting var ihopblandat som en enda massa. Även om det inte var lätt så fortsatte vi att leta. Jag sade till min lillebror "Tetsu, det är omöjligt att hitta Shigeru såhär".
Den dagen kom inte gruppledaren Miyamoto-san med oss. Det var bara jag och min lillebror. Speciellt en kropp blev jag underligt dragen till eftersom pannan och ögonen liknade Shigeru. Jag sade "Det måste vara Shigeru". Jag var säker på att det var han, och jag utbrast hans namn. Jag lade hans aska i urnan. Han låg där, död och bränd. Jag kunde se en lunchlåda titta fram vid hans mage. Min bror sade att det måste vara hans lunchlåda. Inristat i lunchlådan var hans brors namn, Masaaki Orimen, som jag hade skrivit med en syl. Hans vattenflaska, lunch och ryggsäck hade inte brunnit, och var i samma skick som innan. Pengarna hade inte heller brunnit så jag tog hem dem och placerade dem vid altaret hemma.
Jag kunde nästan höra honom skrika till mig "Mamma, mamma!", och jag var överväldigad av sorg. Jag tror jag såg honom på riktigt i min dröm. Jag sade alltid till honom att om han stod upp var det hög risk att blev träffad i en flygräd, så han skulle lägga sig ned. När bomben släpptes hade han tagit sig till lagerlokalen, och lagt sig ned, som jag sagt till honom. Lagerlokalen kollapsade på honom. Han hade ont i händerna, han var fast. Det måste ha varit hemskt för honom.
Jag hörde att det var bara ett par stycken som hade kommit därifrån, och de som kom hem hade dött 2 dagar senare. Jag fick höra att alla hade ropat efter sina mammor. När barn kommer hem från skolan ropar de på sina mammor för att de vill ha något. På samma sätt vill de ha sina mammor när de är på väg att dö. Det måste ha varit smärtsamt. Något sådant får aldrig hända igen. Varje gång jag lade mig ned för att vila, med ögonen stängda, såhär, så brukade jag se alla de här sakerna, och kunde inte sova alls under en lång period. Jag tog lugnande medicin som jag fick utskrivet av min doktor för att kunna sova.
Krig är miserabelt och tragiskt. Tänk på detta. Krig får inte hända igen. Vi måste lova att inte inneha eller producera kärnvapen. Det är vi som måste upprätthålla den fred vi har idag, för alltid. Det är allt jag vill säga.
Nyligen var direktören för Fredsmuséet och styrelseordföranden för Hiroshimas Centrum för fred och kultur i Ryssland. De berättade om Tjernobyl-olyckan när de kom tillbaka. Vilken tragedi. Sådana saker får inte hända. Vi måste lära oss att komma överrens med varandra.
Jag önskar att världen kommer fortsätta i fred. Detta är min önskan. Jag önskar att ingen ska behöva lida.
Detta var Shigeko Orimens vittnesmål.
Planering / Produktion: Centrum för fred och kultur, Hiroshima, 1990.08.
|
