Suzuko Numata var 22 år gammal. Hon utsattes för ett atombombsanfall medan hon befann sig i byggnaden för Hiroshima Kommunikationsbyrå (nuvarande Hiroshima Postkontor), som låg 1.3 kilometer från hypocentrum. I samma ögonblick som hon såg ett blixtrande ljus låg hon redan begravd i bråte från byggnaden och hade förlorat sitt vänstra ben. Suzuko har lidit av effekterna från atombomben och har fått operera sitt vänstra ben 5 gånger. Trots detta har hon som offer för atombomben varit aktiv i vittnandet om upplevelsen och hur värdefullt det är med fred.
Den morgonen kändes det lite varmt. Jag hade på mig arbetsbyxor och en tunn blus av handgjord bomull, en skyddsluva och en liten akutväska hängandes över axeln, och stod hemma i beredskap. Klockan 07.31 lyftes flyglarmet. Folk från en annan grupp meddelade oss "Inga av fiendens plan är över Hiroshima, så ni kan pusta ut och gå hemifrån". Jag sade hejdå till min mamma, och vi fyra gick därifrån - jag, min pappa, min bror och syster. Vi skildes åt vid ingången till Hiroshima Kommunikationsbyrå, och där var en stentrappa som ledde till första våningen…
Det är den här stentrappan, eller hur?
Ja, det är det.
En del av den bevarades och placerades här som minnesmärke. Den här delen av trappan gick mellan entréplan och första våningen, och den var rätt så bred. Jag sprang upp för trappan i full fart, hela vägen till översta våningen. Tre av de kvinnliga kontorsarbetarna hade inte hunnit komma än, så jag var ensam. Jag sade "Godmorgon" till en av mina kompanichefer, och han svarade "Godmorgon! Det är varmt idag också". Det slog mig att om många människor kom in i rummet jag var i skulle det bli svårt att städa. Så jag bestämde mig för att ta hand om det själv och satte igång med att städa.
Mitt bröllop var planerat att hållas 2-3 dagar senare. Min fästman var inkallad sedan slutet av mars 1945. Vi fick ett meddelande att han skulle komma tillbaka till Hiroshima för ett officiellt ärende någon gång runt den 8-9-10 augusti. Både mina och hans föräldrar var överrens om att det inte var en bra idé att sitta på ett löfte för länge. Så det blev bestämt att vi skulle ha bröllopet direkt, första gången vi möttes. Jag var väldigt lycklig och entusiastisk. Därför bestämde jag mig för att städa, fastän jag var ensam den morgonen, och jag gjorde det väldigt ordentligt.
När jag var klar tänkte jag gå till badrummet på tredje våningen för att rengöra städverktygen. Medan jag gick ned för den korta trappan som ledde till tredje våningen såg jag några män stå utanför hållandes hinkar. På den vänstra sidan av trappan låg badrummet. Jag stannade till framför ingången. Där sprang jag på en av mina kollegor, som jag brukade arbeta med fram till slutet av april 1945. Jag tror hon var på väg in till badrummet också. Jag träffade henne precis då jag var på väg in till badrummet, hållandes en hink i min hand. Jag minns att jag sade "Godmorgon".
Precis då minns jag att jag såg ett väldigt ljussken. Ett så vackert, vackert ljussken. Ljuset är inpräntat i mina ögon än idag, i orange färg. Men då kunde jag inte avgöra om ljuset jag såg var rött, blått eller grönt. Det bara spred sig, ljudlöst.
Min kollega stod med ryggen mot nollpunkten, och jag stod med ansiktet mot nollpunkten och mot min kollega. När jag återfick medvetandet visste jag inte var jag var. Det kändes som om jag var i ett mörkt rum. Det kändes som om något väldigt tungt täckte min kropp, och jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte höra några ljud.
Efter att du såg ljusskenet, hamnade du under bråtet från byggnaden direkt?
Jag vet inte vilket rum som jag kastades in i. Direkt när jag såg ljusskenet kastades jag iväg av tryckvågen och svimmade. När jag återfick medvetandet blev jag liksom nedtryckt av något, och jag låg under något.
Jag hörde en röst som skrek "Är det någon här!?" och jag skrek tillbaka "Snälla, hjälp mig!" Jag tror att han hörde mig. Han ropade "Vem är det!? Säg ditt namn!" så jag sade mitt namn. Jag förstod inte varför, men jag såg panikslagna män. Jag vet fortfarande inte vilka de var, men jag minns att de var två. Rösten sade "Stå upp och gå ut! Stå upp och gå ut!"
Jag kunde inte ens ställa mig upp. En man plockade bort bråtet som låg ovanpå mig och drog ut mig. "Ah, ditt ben!" sade han, men jag kände ingen smärta, ingenting. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt med mitt ben, det kändes som att det hände för någon annan. Jag var som i en dimma och lyssnade bara på vad folk sade.
Jag hörde en röst som sade "Kom upp på min rygg". Jag vet inte hur det gick till, men jag kom upp på hans rygg och vi gick ut till korridoren. Det hängde rök över området med märklig lukt och färg. Jag frågade "Vad är det som hänt?" och fick svaret "Vet inte, men vi måste ta oss härifrån, fort". Jag minns inte om det var den här trappan eller baktrappan som vi tog från tredje våningen till entréplan. Vi tog oss ut till lekplatsen bakom byggnaden.
Det första jag såg från hans rygg när vi var vid ingången på andra sidan lekplatsen var militäranläggningar som brann, som Hiroshimas Kejserliga Generalhögkvarter, och Hiroshimas Kadettskola. Jag förstår inte varför byggnaderna brinner. Jag tittade runt och såg pilträd, körsbärsträd och kinesiska parasollträd som brann vid ett ställe om brukade vara en plats för avkoppling. Fortfarande på hans rygg vände jag mitt huvud och såg ett hav av lågor med sjunkande byggnader i. Röda lågor kom in och ut från fönstren, och jag kunde inte göra annat än att undra varför det brann. Mitt medvetande är ännu inte riktigt klart. Jag tittar in mot lekplatsen, och ser hur människorna som var där inte längre är formade som människor.
Särskilt en av dessa mänskliga skepnader finns kvar i mitt minne, avdelningschefen från tredje våningen. Han är nästan naken, och hans byxor är trasiga. Han är skadad, och har en handduk lindad om huvudet. Jag såg den skadade avdelningschefen och andra som jag kände igen. Deras kläder var trasiga, håret stod åt alla håll och de blödde. De höll händerna såhär, och gick förvirrat omkring och skrek på lekplatsen. De led verkligen, och irrade omkring.
Jag såg en man som kom gåendes från andra sidan lekplatsen. Han snurrade omkring, som om han dansade, och sade någonting. Jag visste inte vem det var, men jag stirrade på honom och insåg när han kom närmre att det var min pappa. Min pappa fick äntligen se sin dotter, men sen fick han syn på mitt ben. Mitt vänstra ben var avskuret vid fotleden. Det enda som var där var kött, och det blödde ymnigt. Efter att min pappa såg mitt ben kunde han inte längre tänka på någon annan än sin dotter. Han skrek "Snälla, hjälp min dotter! Snälla, kom hit med någonting". Någon kom med en tatami-matta. Jag lade mig på den. Min pappa och andra skadade människor hjälpte till att bära mig förbi den brinnande byggnaden. Det var precis här i närheten. Efter att vi passerat genom grinden, så evakuerade vi till det här området, där Hakushima-linjen går nu.
Vid det här laget har jag återfått mer av mitt medvetande, och börjat se saker runt omkring mig klarare. Brinnande människor. Röster som sade "Vatten! Mamma! Det gör ont, hjälp!" och dylikt nådde mitt öra. Jag hörde också röster säga "De är döda. Här är de också döda" men jag kände mig ändå inte rädd. Jag antar att jag var i chock fortfarande. Gradvis började jag höra rösterna runtomkring mig klarare.
I samma riktning som jag hade huvudet, ditåt, var en grupp med människor som gick i rad mot oss. De kollapsar och dör. Detta minns jag klart och tydligt. Mitt sår blev behandlat med tryckförband så det slutade blöda, och jag kände att mitt liv hade blivit räddat. När mitt medvetande blev klarare såg jag en illa skadad person som jag inte kunde urskilja könet på satt hukandes vid min högra sida. Rösten sade "Syster…" och då förstod jag att det var min lillasyster.
Hela himlen blev nattsvart, och det började regna. Jag minns färgen av det. Vi tänkte inte på att regnet var kontaminerat av denna hemska strålning. Det bara föll på oss, på mitt sönderhuggna ben och på de döda kropparna. Regnet föll på folk som skrek och stönade. Men det var ändå ganska tyst just då.
Vi bestämde oss för att evakuera till något säkrare ställe innan B29:orna kunde komma igen och ta alla de liv som hade skonats. Nu tog vi skydd vid en veranda. Det var inte en stor yta, men det var nära Teishin-sjukhuset. Min pappa ville verkligen rädda sin dotter, så han gick till sjukhuset om och om igen. Men alla läkarna och sköterskorna var också skadade. Efter ett tag fick jag träffa en läkare. Han var direktör för sjukhuset, dr. Michihiko Hachiya. Han hade också blivit utsatt för atombomben och var illa skadad, men han hade lyckats ta sig till sjukhuset. Efter att läkaren blivit klar med en operation vädjade min pappa till honom om hjälp, så han tog med oss till sitt hus i mörkret. Det kändes som om det var väldigt långt. Det var bara ett enda stearinljus tänt där inne. Mitt ben blev avskuret där inne. Sedan tog vi oss tillbaka till verandan vid Hiroshima Kommunikationsbyrå.
Jag undrade vad som egentligen hade hänt med mitt ben, och frågade "Hur är det med mitt ben?" Min syster svarade "Syster, ditt ben är borta". Orden som kom från mitt hjärta då var: "Jag kommer aldrig få gifta mig. Jag kommer aldrig gå upp för trappor. Jag kommer aldrig kunna arbeta". Jag skrek så högt. Jag hörde de andra, skadade människorna runt omkring mig försöka trösta mig med ord. "Du kommer kunna gå upp för trappor. Du kommer kunna arbeta. Och gifta dig också". Jag minns inte mycket från just detta, men jag hörde om det efteråt.
Efter att atombomben föll hade vi nu varit övergivna i tre dagar. Verandan var full med folk, och det hade varit som ett levande helvete i 2-3 dagar. Det var för mycket folk ute på verandan, så de bestämde att städa upp inne på Teishin -sjukhuset och flytta in oss på entrévåningen nästa dag. Döda och skadade låg packade som sardiner på entrévåningen, och det fanns ingen plats för oss att röra på oss. Jag var begravd i människor.
Men en läkare som patrullerade med ett stearinljus såg mig. Han sade "Vi kan skära av hennes ben, för det ser ut som att hon är i bra skick i övrigt. Hon har god chans att överleva". Jag fick höra efteråt att mitt ben hade varbildning upp till knät, för det hade inte blivit omhändertaget på tre dagar, och att jag var väldigt nära att dö då. Även om de ville hjälpa mig direkt, så fanns det ingenting de kunde göra mitt i natten. Så de bestämde att vi skulle vänta till morgonen innan de skar av mitt ben.
Den 10e på morgonen skar de av mitt ben från lårbenet, nästan helt utan bedövning. Jag hörde efteråt att min pappa kunde inte stå ut med att se på det, och fick lämna operationssalen. Mina kollegor höll i mina ben och armar. Under operationen skrek jag och svimmade, berättade de för mig.
Under ett och ett halvt års tid fick jag rehabiliteras. Som för så många andra föll mitt hår också av, och jag fick diarré och feber. Varbildningen i benet bara fortsatte och fortsatte, konstigt nog. Den variga mixen av grönt och brunt läckte genom bandagen. Det kom ut var hela vägen upp till där benet börjar. När bandagen togs bort fortsatte det bara rinna ut var, och musklerna försvann mer och mer. Det avskurna benet lämnades som det var utan någon behandling, och ju mer muskler som försvann, desto mer stack benet ut, 2-3 centimeter. Och då var det dags igen för en ny operation, för att skära av den överflödiga benbiten. Vilket ledde till att mer muskler försvann. Jag minns fortfarande hur min mamma tvättade bandagen. När de torkade var de gröna och bruna fläckarna fortfarande kvar. Såhär fortsatte det, och fram till februari 1947 genomgick jag fyra operationer.
Fluglarver infesterar. De krälar omkring på golvet och över hela kroppen. De infesterade min kropp också, och krälade över min kropp. Till vänster om mig, bara 15-16 centimeter från mig, låg en person som hade förlorat högerarmen i ett husras. Denna personens tillstånd blev värre och värre för varje dag som gick. På dennes högerarm var det en hög med stora, feta fluglarver som stod och rörde på sig. Det var inte så mycket att de krälade runt, utan de stod och rörde på sig. Jag skrämdes av att se detta hända bredvid mig, och jag skrek "Snälla, ta bort fluglarverna!" Folk som hörde mig skrika tog bort de infesterande fluglarverna från min kropp åt mig. Folk försökte ta bort fluglarver från den andra personens kropp också, men det var inte lätt. På brända ansikten, halsar, munnar och nära näsor krälade fluglarver omkring. Där var en mamma som hade fått sin kropp infesterad av fluglarver medan hon höll i sin baby. Men babyn som hon höll i var redan död. Detta är sant. Bilden av en mänsklig kropp, full med fluglarver, och en annan kropp utan armar. Det hände bredvid mig och jag kan inte få bort det ur mitt minne.
Min syster led ännu värre än vad jag gjorde. Vi trodde att allt hopp var ute för henne. Tuberkulos, bukspottkörteln, tarmarna. Hon led av alla möjliga åkommor. De plockade ut glasbitar ur hennes kropp, en efter en, och det lämnade fruktansvärda ärr. Hon fick genomgå plastikkirurgi också. Det hon fruktade mest av allt hände också, bröstcancer. Hon fick båda brösten borttagna. Hon har lidit av efterverkningar även efter det. Hennes vänstra nyckelben blev skört och bröts. Och nu på sistone har hennes vänstra arm växt till dubbla storleken av hennes högra arm. Det är väldigt svårt för henne att hålla upp armen och hon har lidit av detta.
Nu finns det ett annat stundande problem. Hennes sköldkörtel är svullen, så de håller på att undersöka den. Eftersom hon haft bröstcancer en gång så finns det en förhöjd risk för latenta tumörer i hennes kropp. Hon oroar sig för detta mycket varje dag och går ofta till läkaren. Vi vet inte resultatet än. Men det är såhär det är.
Nu har vi fred, och folk är nöjda med det rådande välståndet, obekymrade i sin okunskap. Vi vet inte om det en dag plötsligt byggs hemska kärnvapen, och kärnvapenkrig blir ett faktum. Det som hände oss får aldrig hända igen. Jag hoppas att ingen ska behöva uppleva det vi upplevde. Vi får aldrig ha krig igen. Japan skyddas av en konstitutionell lagstiftning som sägs garantera fred, men detta är ett tunt löfte som kan brytas när som helst. Det som är skrämmande är att yngre generationer som växt upp med detta system litar blint på det. Vi blev lurade att tro på fel saker under kriget. Jag tänker att nu får vi inte bara lita blint, vi får inte bli lurade. Därför ska vi, som en gång var blinda, berätta om atombombsupplevelsen. Vi som överlevde har lärt oss att se. För att kunna prata om upplevelsen måste vi studera.
På det sättet har vi lärt oss att se. Jag vill att de yngre generationerna ska lära sig detta, som om det vore något som hände dem själva. Detta är en fras som jag brukar använda ofta, ett gammalt talesätt från Japan. "Det som händer någon annan idag kan hända dig imorgon". Även om du klarar dig igenom dagen, så kan det hända något fruktansvärt nästa dag. Och det kan falla på dig. Jag säger alltid detta. Vad som än händer, tänk aldrig att "Det där angår inte mig", "Det här är inte mitt problem". Jag vill att du ska se att det kan hända dig imorgon.
Detta var Suzuko Numatas vittnesmål.
Planering / Produktion: Centrum för Fred och Kultur, Hiroshima, 1987.08.
|
