● Livet innan atombomben
1945 bodde jag med min mor Hisayo och mina två storasystrar i Kusunoki-cho 1-chome. Jag gick i sjunde klass vid Misasa folkskola, men just då var vi alla mobiliserade och arbetade varje dag vid olika fabriker och på andra ställen och kunde inte gå i skolan. Jag och 40 andra elever var mobiliserade och arbetade vid Nissans bilfabrik som låg i Misasa-honmachi 3-chome. En av mina storasystrar, Kazue, arbetade på Postens Sparkassa och den andra, Tsurue, arbetade vid en fabrik och lager med uniformer och persedlar för armén.

● Den 6 augusti
På morgonen den dagen arbetade jag som mobiliserad elev vid Nissans bilfabrik. Mina klasskamrater var på olika platser ute i fabriken medan jag befann mig på kontoret och levererade delar när det kom beställningar från verkstadsgolvet. Just den morgonen hade det kommit en beställning på skruvar. Jag bar på två lådor och var på väg ut till en byggnad längst bort på fabriksområdet. Plötsligt kändes det som om jag var mitt i en blå flamma från en gasbrännare, men samtidigt kunde jag inte se någonting och det var som om hela kroppen lyftes upp i luften. Jag tänkte genast att vi hade blivit bombade, fast just den morgonen hade vi inte fått någon varning och hade inte haft den minsta tanke på att vi skulle ta skydd. ”Nu dör jag,” minns jag att jag hann tänka.

Jag förlorade medvetandet och vet inte hur lång tid det tog, men när jag åter öppnade ögonen låg jag på marken. Det tog en stund och det var som om dimman lättade, och jag tänkte: ”Jag lever!”

Min hand var skadad av en nedfallen gastank som jag trillat på. Efteråt har jag insett att jag fick så svåra brännskador där min hud inte var täckt av något, på grund av att jag hade rakat huvud och bara var klädd i kortärmad tröja och kortbyxor, men just vid själva atombombsexplosionen förstod jag inte vidden av vad som skett och kände ingen smärta. Jag kunde inte se någon av mina klasskamrater och blev orolig för min familj, och bestämde mig för att återvända hem. Jag började gå men såg att fabrikens stora port hade rasat. Tre personer låg under porten och tillsammans med några andra lyckades vi få loss dem. Vi ropade ”Fly, fly!” och tog oss bort från fabriken så fort vi kunde.

●Situationen efter bombningen
Hela staden var totalförstörd med raserade byggnader och staket och murar, och jag kunde inte ens se var gatorna gick. Här och där brann det och det var rök överallt. Jag såg många som hade brännskador och några som gick och höll sina barn i famnen. När jag tog mig fram över nedfallna trästockar och skräp som låg på marken trampade jag på en spik. Den gick rakt igenom min skosula men jag var så skräckslagen att jag inte kände någon smärta i foten. Jag hörde svaga röster från rasmassorna som ropade ”Hjälp mig!” Det var rena helvetet och jag flydde halvt i panik utan att kunna hjälpa någon. Jag ville bara hem.

Till sist hittade jag vår gata men huset vi bodde i var totalförstört. Min mor och mina systrar borde vara hemma men jag kunde inte hitta dem. Jag var ju bara 12 år gammal och tänkte förtvivlat att nu var jag helt ensam i hela världen, och när jag som förstelnad stirrade på vårt raserade hus kunde jag bara känna att allt var hopplöst. Under tiden hörde jag folk i närheten som ropade: ”Elden sprider sig! Spring!” Då återfick jag mina krafter och bestämde mig för att ge mig iväg. På väg till stället utanför stan som min familj hade utsett som evakueringsplats råkade jag träffa min vän Nakamura, som arbetat vid samma fabrik som jag. Han var på väg hem till sina släktingar i Mitaki-machi och sa: ”Följ med!”.

Mitaki-machi och huset uppe i bergen var knappt skadat alls bortsett från en krossad fönsterruta. Nakamuras moster sade: ”Tänk att ni överlevde, det är ju fantastiskt!” Hon gav oss risbollar att äta men jag mådde dåligt och hade ingen aptit. Ungefär då när jag äntligen kunde vila lite började jag känna smärta i hela kroppen och förstod att något var på tok med mig. Jag hade brännskador överallt på huden som inte täckts av kläder, och det bildades stora blåsor med var som böljade fram och tillbaka. Ingen mössa hade jag ju haft så huvudet var också bränt och gjorde hemskt ont. Det sägs att man avlider om man har 30-40 % brännskador men jag tror jag hade mer än det.

Strax före klockan tolv mitt på dagen började det regna. Det kändes skönt på min brända hud så en stund lät jag dropparna falla på kroppen. När jag tittade noga såg jag att regnet hade en oljeliknande glans. Just då förstod jag det inte, men nu efteråt inser jag att det var det radioaktiva ”svarta regnet.”

Efter det ville jag gå till skolan i Yasumura (nuvarande Asaminami-ku i Hiroshima stad) som vi hade som evakueringsplats så jag sa farväl till Nakamura.  Kroppen kändes het så jag tog några gurkor från ett fält vid vägen och pressade saften och svalkade mina brännsår, och fortsatte vandra.

Jag kom fram till skolan. Man hade slagit upp ett fältsjukhus för att ta hand om de skadade, som låg som tonfisk på en fiskmarknad, uppradade bredvid varandra på marken. Jag fick för första gången behandling, men det enda de hade var matolja som de spred ut på mina brännsår. Skolan hade tagit emot så många skadade att jag blev ombedd att gå vidare till ytterligare en annan evakueringsplats. Av en slump träffade jag min storasyster Tsurue när jag var på väg dit. Hon hade varit hemma när atombomben exploderade och fått huvudet skadat, och hade fått det ombundet med bandage. Det var en sådan lättnad att träffa en familjemedlem att jag tänkte: ”Å, jag är inte ensam trots allt!” Min syster berättade att vår mor var i säkerhet så vi gick iväg för att träffa henne. Hon hade varit ute på trägången när atombomben exploderade och hade skadat sina ben och fått brännskador i ansiktet. Senare på samma plats fick vi tag på Kazue, min andra storasyster, hon som arbetade vid Postens Sparkassa vid tidpunkten då atombomen exploderade.

Vi bodde i byn Yasumura då kriget tog slut. Jag minns att det var en sådan lättnad, och jag tänkte: ”Vad bra, jag slipper gå ut i strid!” Vi stannade kvar i Yasumura i två veckor och flyttade sedan till min fars hemort Gonomura, Takata-gun (nuvarande Akitakata stad) och fick bo hemma hos släktingar.

Mitt hälsotillstånd blev allt sämre och i min omgivning hörde jag att de sade: “Han har inte långt kvar. ”En läkare skickades till byn Gonomura där vi bodde, och man lade mig i en dragkärra och körde iväg mig för att jag skulle få behandling. Där blev mina brännsår för första gången behandlade med vit brännskademedicin, det var den första riktiga medicinska behandling jag fick. Även med läkarhjälp var mina brännskador så svåra att jag inte kunde ta av mig kläderna, och man fick klippa loss plaggen med sax. Jag hade hög feber och kunde inte gå på toaletten på egen hand utan hjälp. Min mor som själv hade skador hjälpte mig hela tiden, jag var ju hennes yngsta barn och enda son. Hon satt uppe på natten och svalkade mig med en solfjäder, och sade: ”Visst är det hett, eller hur!” När mina brännsår började läka fick jag vid upprepade tillfällen näsblod. Det slutade ibland inte förrän jag fick injektion av läkare.

Jag blev sakta bättre och började gå i skolan i närheten. I den skolan gick ett par tre andra elever som också varit med om atombombningen och flyttat från skolor i Hiroshima.

Någon gång i september blev jag nyfiken på hur läget egentligen var i Hiroshima och tog bussen på egen hand in till stan. Nära intill ruinerna av vårt hus bodde några av våra grannar i skjul som de själva byggt, och jag fick en chans att prata med dem. Liknande regnskydd hade byggts lite här och där. Sedan tog jag mig till Nissans bilfabrik där jag befunnit mig när atombomben exploderade, och träffade av en slump fabrikschefen. ”Hur står det till?” frågade han, och jag lyssnade på vad han hade att berätta om vad som hänt efter bombexplosionen. Det kändes hemskt att höra om en kvinna som befunnit sig på samma kontor där jag varit tidigare den morgonen. Han berättade att hennes ögon hade trängt ut ur ögonhålorna. Senare har jag inte träffat någon av mina 40 klasskamrater som arbetade vid samma fabrik, och till denna dag vet jag inte någonting alls hur det gick för dem.

●Att börja om på nytt
Två-tre år senare fanns det inga arbeten ute på landet så jag flyttade in till Hiroshima för att börja om på nytt. Jag hade ingen akademisk utbildning att tala om, så det var verkligen svårt att hitta arbete. Jag tog många olika jobb för att få mat på bordet, som att dela ut tidningar och hoppa in som byggarbetare.

När jag var 23 år gammal och skulle gifta mig ville jag att min blivande hustru skulle veta allt om mig, så jag berättade att jag varit med om atombombningen. Min hustru accepterade detta faktum när vi gifte oss. Sedan stod det mycket i tidningarna och överallt om skadeverkningarna som atombombens offer drabbats av, men vi gjorde vad vi kunde för att inte bry oss så mycket om det. Jag var 27 år gammal när min första son föddes. Samma år fick jag tack vare min svåger jobb vid en fabrik, Toyo-kogyo (nuvarande Mazda). Då hade jag haft många olika slags arbeten, men tack vare min svågers goda råd att hålla ut började jag om på nytt och gjorde mitt bästa för min sons skull.

●Min oro över min hälsa
När jag arbetade nattskift pratade jag ibland med mina arbetskamrater, och en av dem hade upplevt atombomben, eftersom han befunnit sig på Aioibron. Han hade befunnit sig nästan mitt under den punkt där bomben exploderade, så jag blev ganska förvånad. Han hade fått en inbjudan från Atombombsskadekommissionen att genomgå en hälsoundersökning. Eftersom vi bägge var offer för atombomben hade vi mycket att prata om tillsammans. Men hans hälsotillstånd förvärrades och han lades in på sjukhus, och trots att han kom tillbaka till arbetet vid ett tillfälle, så avled han när han var 50 år gammal. Jag var alltid orolig för mitt eget hälsotillstånd, och det känns som ett slags mirakel att jag fått leva så här länge. Jag fortsatte arbeta tills dess att jag gick i pension vid 55 års ålder.

●Önskan om fred
Anledningen att jag bestämde mig för att prata om mina erfarenheter från atombombningen är att efterhand som jag blivit äldre, och känner att jag är fysiskt svagare än förr, så har samtidigt min önskan blivit starkare att dela med mig med yngre generationer och berätta om det jag upplevde. Yngre människor idag tvingas inte ut i strid som förr i tiden, utan kan leva fritt och göra vad de vill. Men jag vill att de ska förstå i alla fall lite av de obegripliga saker som hände för 64 år sedan, och hur de unga människor tänkte som miste livet och hur mycket den föregående generationen fick genomlida.

Dessutom vill jag uppmuntra den yngre generationen att göra mer för fredsrörelsen för att vi ska få bort alla atomvapen, så att det jag upplevde aldrig ska hända igen. Det finns ingen vits alls med att någon annan skulle behöva se det jag såg och vara med om det jag upplevde. Jag skulle verkligen vilja få vara med om att världen blir fri från atomvapen under min levnad.