●Situationen före atombomben
Vid den tidpunkten gick jag i fjärde klass i Ujina folkskola. Min far som var 41 år gammal tjänstgjorde vid arméns flotthögkvarter och hade varit ombord ett militärt skepp ute till havs i nästan ett helt år, och bara varit hemma i Ujina-machi (nuvarande Minami-ku, Hiroshima stad) en gång i halvåret. Min mor var 31 år gammal och arbetade som barnmorska, så hur riskabelt läget än blev i stan kunde hon inte evakuera eftersom hon hade patienter att ta hand om. Vi bodde tillsammans med min lillasyster som var ett år och fem månader gammal, och min farmor, som fyllt 80. Dessutom bodde min kusin hos oss, eftersom min farbror som var chef för ett skeppsvarv på den koreanska halvön ville att han skulle gå i japansk skola.

●Mina minnen av skolbarnens evakuering
Kring april 1945 blev alla skolbarn från tredje till sjätte klass vid Ujina folkskola evakuerade till norra delen av länet, och fick bo i orterna Miyoshi-cho, Sakugi-son eller Funo-son (nuvarande Miyoshi stad). Jag hamnade vid ett tempel som hette Jojun-ji i Miyoshi-cho.

Maten vid templet bestod nästan enbart av sojabönor. En måltid var bara lite ris som klibbade fast vid sojabönorna, och även mellanmålen bestod av sojabönor. Vid ett tillfälle försvann en risboll från en lunchlåda som tillhörde sonen till templets präst. Lärarna samlade ihop oss allihopa i templets stora sal och vi fick sitta där, medan de sa: ”Den som stal risbollen måste erkänna nu genast!”

Nära templet låg en stor bro som hette Tomoebron med en helgedom strax intill. Vid helgedomen växte ett stort körsbärsträd som bar rikligt med körsbär. Mina äldre skolkamrater brukade klättra i trädet och äta av körsbären. Jag visste ingenting men de sa åt mig att stå under trädet och hålla vakt. Medan jag stod där kom en äldre man som ropade på oss och fick tag i mig. Sedan tittade han upp mot trädkronan och fick syn på de andra barnen, och ropade åt dem att komma ner, och de klättrade snabbt ner från trädet. Han höll mig i handen och jag grät. Han frågade: ”Var kommer ni barn ifrån?” ”Från Jojun-ji templet,” svarade jag, och då släppte han taget om min hand och sa: ”Jaha!” Sedan förklarade den gamle mannen att han odlade lök och annat i närheten. “Ni får absolut inte fick trampa ner grödorna, för då går de inte att äta. Ni får inte göra det. Sluta nu att gråta!” Samma kväll kom han med ångkokt sötpotatis och annan mat som vi fick att äta. Fast han verkat sträng var han verkligen en snäll gammal farbror, tänkte jag. Han tyckte väl synd om oss för att vi var så hungriga att vi stal körsbär, antar jag.

Det hände ibland att några av de evakuerade skolbarnen fick sötsaker skickade till sig av sina föräldrar. Men vi fick aldrig en chans att smaka något av det. Min mor skickade karameller av sojabönor men lärarna tog alltihop. Mina äldre skolkamrater muttrade att förmodligen hamnade allt godiset i lärarnas egna magar.

Vi hade väldiga problem med löss. Tidningar lades ut och vi fick kamma oss över pappret så att vi fick bort dem ur håret. Lössen var svarta av blod och vi krossade dem en efter en. Vi tog av oss tröjorna och la ut dem för att de skulle torka i solen på templets trägångar.

●Den 6 augusti
Exakt en vecka innan atombombningen kom min far hem från sin utlandsresa så jag skyndade mig också hem för att hälsa på honom. Det var meningen att jag skulle åka tillbaka till evakueringsområdet den 5 augusti, men jag kunde inte få tag på tågbiljett till den dagen, så jag köpte biljett till den 6 augusti i stället.

På morgonen den 6 augusti följde min mor med mig till stationen för att se till att jag kom iväg ordentligt. Hon bar min lillasyster på ryggen. En äldre dam från vårt bostadsområde skulle åka och besöka sitt barnbarn som hade evakuerats till Miyoshi, så jag fick sällskap med henne. Vi klev på tåget som hette Geibilinjen, och satt med ryggen mot färdriktningen på väg till Miyoshi. Precis innan tåget körde in i den första tunneln såg jag tre fallskärmar uppe i luften. Vi hade just kommit in i tunneln när bomben plötsligt exploderade.

Smällen var intensiv och ekade i mina öron. Jag satt ner så jag klarade mig men de som stod upp, till och med de vuxna, trillade baklänges och föll ihop på vagnens golv. Jag förlorade tillfälligt hörseln, det kändes som om jag fått sten i öronen.

När tåget kom ut ur tunneln såg jag rökmolnet från atombomben, som var otroligt vackert. Den gamla damen som jag åkte med tittade länge och sa: ”Oj, oj, oj, så enormt!” Jag var ju bara barnet så jag hade inte en tanke på vad som hade hänt med staden Hiroshima.

När vi anlände till Miyoshi berättade den äldre damen: ”På radion säger de att Hiroshima har totalförstörts.” Men jag kunde fortfarande inte förstå vad som hänt, så vid lunchtid fortsatte jag till skolan där jag skulle luka ogräs. Medan jag var där vid skolan kom den första lastbilen med skadade från Hiroshima. En efter en klev de hemskt brända människorna av och jag blev så förvånad. En person försökte hålla fast den brända huden på sitt ansikte, som hängde ner från kinden. En kvinna hade fått brösten avslitna. En man lutade sig mot en upp-och-nervänd bambukvast och vacklade fram steg efter steg. Än idag kan jag inte glömma det jag såg den dagen. Jag var inte rädd, endast otroligt förvånad.

●Hur min familj påverkades av atombomben
Efter tre dagar vid templet efter atombombningen fick jag nyheter från min familj i Hiroshima. Den 12 eller 13 augusti åkte jag sedan tillbaka till Hiroshima tillsammans med en grannpojke som gick i sjätte klass och hette Nobu. Min far mötte mig vid Hiroshima Station och vi gick hem längs med en väg vid Hijiyama. Jag minns att han berättade om familjens situation och att han sa: ”Inget kommer att kunna växa här de närmaste 70 åren.”

Hemma låg min mor invirad i lakan från topp till tå. Hennes hud var svårt bränd och lakanen hade svepts omkring henne för att larver inte skulle växa i såren. Min lillasyster hade fått brännskador på ansiktet som var svart. Hennes händer och fötter var också svårt brända och hon var också insvept i lakan. Hon var ju så liten och var rädd när hon såg hur mor såg ut, och grät hela tiden.

Just då atombomben fälldes hade min mor och lillasyster befunnit sig vid hållplatsen som heter Enkobron där de stått i väntan på spårvagnen. Ungefär en timme tidigare, när flyglarmet hade gått, hade min mor lånat ut sin skyddshuva till en äldre kvinna som vi bodde granne med, som sagt att hon råkat glömma sin huva. Detta var anledningen till att min mor blivit så bestrålad av atombombens ljussken. Min mor bar lillasyster på ryggen, så hon brändes på vänstra foten, vänstra handen och i ansiktet. Efteråt medan de flydde till östra paradområdet bakom Hiroshima Station hade min mor tagit lillasyster och vid flera tillfällen doppat henne i brandkårens vattenkar.

Farmor hade varit hemma när atombomben exploderade. Huset hade inte brunnit men det var svårt skadat.

Min far och min kusin hade spenderat två hela dagar till fots i stan för att leta efter min mor och lillasyster. När de hittade dem var min mors kropp så svullen av brännskadorna att det inte gick att se om hon var en kvinna eller en man. Den 6 augusti hade min mor av en slump haft på sig kläder som hon sytt av tyg som min far hade skickat till henne när han varit utomlands. Min mor hade tagit en liten bit av de kläder som inte blivit så brända, och knutit det kring lillasysters hand för att hon skulle kunna gå att identifieras. När min far och min kusin kommit för att leta efter dem, hade lillasyster som ju bara var ett år gammal känt igen min kusin, och ropat kusinens namn, ”A-chan!” Det var när de såg tygbiten kring hennes hand som de förstod att de hittat dem bägge. Min mor hade sagt: ”Jag klarar mig inte, så ta bara flickebarnet med er hem,” men min far hade lagt dem bägge på en dragkärra och kört hem dem till vårt hus.

●Min mors död
Den 15 augusti avled min mor. Min far gjorde en enkel kista utan lock av ett gammalt träd, och kremerade henne utomhus bakom vårt hus. Många använde den platsen för kremering och lukten trängde in inomhus, det var en hemsk, hemsk lukt.

Min mors sista ord sa hon till farmor: ”Svärmor, jag skulle så gärna vilja äta en stor potatis...” Under kriget var det ont om mat, så min mor brukade ta med sig kläder och olika saker till landet i utbyte mot potatis eller andra livsmedel. Jag tror att min mor själv bara åt de allra minsta potatisarna hon kunde få tag på. Småpotatisar har en stark, frän smak och nuförtiden anses de vara oätliga.

Varje år deltar jag i ceremonin som kallas Toronagashi, då man lägger ut små flytande papperslanternor på floden, för att högtidlighålla minnet av min mor. Jag gör i ordning en gåva med stora kokta potatisar till hennes minne. Även nuförtiden när jag ser stora potatisar så tänker jag att jag skulle vilja låta min mor få smaka dem.

●Situationen i stan efter kriget
Ett stort område uppe vid floden vid Ujina folkskola användes för kremering. Man kremerade kropparna på en plats med korrugerad plåt runt omkring. Det fanns hål i plåten för huvudet. Vi barn gick förbi kremeringsplatsen när vi skulle gå och simma i havet. Ibland tänkte jag: ”Oj, där brinner ett huvud” och under mina fötter kunde jag känna benrester när jag trampade på marken. Jag tror den platsen användes för kremering ända tills jag gick i folkskolans sjätte klass.

Under efterkrigstiden var livet verkligen hemskt, inte bara för min familj, utan alla hade det lika svårt på den tiden.

●Min lillasyster efter kriget
Min lillasyster, som var ute med min mor när atombomben exploderade, klarade sig. På den tiden sa folk att det var ett mirakel att en liten flicka i min lillasysters ålder hade överlevt. När hon växte upp fick hon hela tiden höra folk säga: ”Det var ju för väl att du klarade dig, så bra att du överlevde!”

Men min lillasyster fick hemska keloider på foten och den blev vanställd. Hon kunde inte ha skor på sig, utan fick alltid gå omkring i geta, japanska trätofflor. På den tiden var det vanligt med tofflor, så det var inget större problem för henne i vardagen, men det var ett bekymmer på utflykter eller idrottsdagar, då hon inte kunde ha sina getatofflor på sig. Det kunde inte hjälpas, så hon brukade ta på sig två lager tjocka soldatsockor vid sådana tillfällen.

På grund av sin fot blev lillasyster ofta svårt retad. På den tiden gick det rykten att sjukdomar som orsakats av atombomben var smittosamma, och det fanns folk som pekade finger åt henne och sa: ”Mitt finger ruttnar!” eller ”Det smittar om man tittar för nära!” Även flera år efter atombomben när hon gick i skolan så blev hon uttittad och folk reste långväga för att stirra på henne.

Trots det berättade lillasyster aldrig något för mig eller farmor om hur hon blev behandlad av folk. Hon klagade inte heller fast hon hade ont, utan sa bara: ”Farmor, visst var det bra att jag fick leva, eller hur?” Eftersom det var något hon fått höra ända sedan hon varit liten, så var det som om hon tvingade sig själv att tänka så: ”Jag fick leva, det var ju bra. Fast jag blev så här bränd var det för väl att jag överlevde.” Nyligen har jag läst lillasysters anteckningar. Jag förstod återigen hur svårt hon verkligen måste ha haft det när jag läste vad hon skrivit: ”På den tiden tänkte jag att det hade varit bättre om jag fått dö.”

Min lillasyster fick höra att foten inte gick att operera förrän hon fyllt 15, så på sommarlovet när hon börjat gymnasiet fick hon äntligen chansen att genomgå den plastikoperation hon så länge önskat sig. Hon såg verkligen fram emot det och hade alltid sagt att hon ville ha skor på fötterna när hon började gymnasiet. Men trots allt blev det inte möjligt för henne att gå i skor. Man tog hud från magen och stjärten och genomförde en transplantation för att försöka rätta till foten som var missbildad, men huden blev svart och hennes lilltå stack fortfarande ut ungefär 3 cm. Före operationen sa hon: ”Nu ska jag kunna gå ordentligt i gymnastikskor!” Även nu, 65 år senare, kan hon fortfarande inte ha skor på sig.

Hennes lilltå gned mot insidan av gymnastikskon så att det gjorde ont. Då skar hon ett hål i skon så att tån skulle kunna sticka ut, men då gned tån mot kanterna på hålet istället och det uppstod sår. Det gick inte en dag utan att hennes fot var blodig. För att folk inte skulle må illa av att se hennes blodiga sko smetade hon över blodfläckarna med tandkräm.

Min lillasyster fick möjlighet att träffa doktor Tomin Harada vid Atombombskliniken. Han sa till henne: ”Om det är något du har på hjärtat, kan du alltid berätta det för mig.” I samband med att hon tog studenten talade hon med doktor Harada, som presenterade henne för en japansk präst som bodde i Los Angeles. Vår far hade avlidit innan lillasyster började gymnasiet, så vi hade inte mycket pengar på den tiden. En gymnasielärare hjälpte lillasyster att hitta ett deltidsarbete, och hon arbetade hårt tills hon fyllde 20. Då hade hon sparat ihop tillräckligt för att köpa en enkel biljett till Los Angeles och gav sig iväg.

Prästen tog hand om henne och hon fick arbete vid en tvättinrättning, så att hon kunde klara sig. Jag tror inte det var lätt alla gånger, men hon har kämpat på och bor fortfarande kvar i Los Angeles. Hon trodde inte själv att hon skulle kunna gifta sig och leva normalt, men där hittade hon en japansk make och de har fått tre barn tillsammans.

●En händelse i Osaka
Ungefär en vecka efter att lillasyster hade fått foten opererad åkte jag till Osaka för att besöka en vän som bodde där. Lillasyster sa: ”Läget är stabilt, storasyster, så åk du bara!”

Jag tog ett tåg och anlände på kvällen, men visste inte riktigt var min vän bodde, så jag gick in på en polisstation i närheten och frågade om hjälp. En ung konstapel var mycket hjälpsam och följde med mig och letade i ungefär en timme. När vi till sist hittade min väns bostad, sa jag. ”Tack så mycket. Du har varit till stor hjälp.” Då först frågade han mig: ”Varifrån kommer du?” Jag svarade: ”Jag kommer från Hiroshima.” Han ryckte till och tog ett steg tillbaka och frågade: “Den stad som atombombades? ” Jag svarade: ”Ja,” och då vräkte han ur sig: ”Så obehagligt för mig, en kvinna från Hiroshima, en kvinna som exponerats för en atombomb...” med en min som om han skulle smittas av någon slags sjukdom från mig. Fram tills dess hade jag inte tänkt så mycket på att jag varit med om atombombningen, så jag blev verkligen schockerad.

Jag berättade aldrig för lillasyster om den händelsen. När jag berättade om det för min vän i Osaka, så sa hon: ”Din lillasyster skulle bli hemskt ledsen om hon fick höra något sådant, så det är bäst att du inte berättar det för henne.” Efter det berättade jag inte för någon utomstående att jag kom från Hiroshima.

●En händelse i en klädaffär
Detta skedde för flera decennier sedan när jag hjälpte en kund i en klädaffär. En person som var helt okänd för mig sa plötsligt min lillasysters namn och frågade: ”Är du äldre syster till henne?” ”Ja, det stämmer, hur så, känner ni henne?” Det visade sig att personen bodde i orten Furue och att ryktet om min lillasyster hade spritt sig ända dit.

På grund av den händelsen, och det jag var med om i Osaka, och andra episoder, stödde jag helhjärtat min lillasysters beslut att fara till Amerika. Jag förstod att hon ville lämna Japan där hon blev retad och fick uppleva diskriminering, och om hon ville flytta till en plats där ingen visste något om henne, så skulle hon säkert bli lycklig där.

●Önskan om fred
Den smärta som atombombens offer känner kan jag inte tänka mig att folk som inte själva varit med om det skulle kunna förstå. Det är som första gången man råkar skära sig i fingret, då känner man smärta, men man kan ändå inte förstå hur en annan person upplever smärtan om de skulle skära sig. Jag tror det är därför det är så svårt att förmedla det man har varit med om.

Kriget skadade oss i djupet av våra hjärtan. Inte bara yttre skador, men olika andra slags skador, som vi även efter många decennier bär på och lider av. Min lillasyster hatar att prata om kriget eller atombomben, och ända sedan hon var liten har hon alltid gått undan om det kommer på tal. Efter att hon flyttat till Amerika vet jag att hon alltid tog på sig tjocka strumpbyxor för att dölja sina skador och inte en enda gång pratar hon om atombomben.

Krig måste verkligen upphöra.