●Livet innan atombomben
Jag var 17 år och bodde tillsammans med min mor och äldre syster i Misasa-honmachi 3-chome, Hiroshima (nuvarande Nishi-ku, Hiroshima stad). Min far var död, och jag hade tre äldre bröder, men min äldsta bror var redan gift och bodde inte hemma, och de två andra var inkallade och befann sig i Yamaguchi.

Jag arbetade på kontorsavdelningen vid Hiroshima Centrala Radiostation. Radiostationen var belägen i Kaminagarekawa-cho (nuvarande Nobori-cho, Naka-ku). Området var en stor och öppen plats, på grund av Tatemonosokai, det vill säga en eldskyddsplats som förberetts genom att byggnader rivits i syfte att undvika bränder ifall staden bombades. Innehållet av radiostationens sändningar var ofta relaterade till armén, och jag kommer ihåg att fönstren var förstärkta för att kunna tåla luftbombning.

●Den 6 augusti
Flyglarm hade utfärdats den morgonen, så jag kunde inte lämna huset, och kom iväg sent till mitt jobb. Jag minns att jag anlände till radiostationen vid åtta-tiden, efter det att larmet hade hävts. Tillsammans med mina kollegor började vi dagen som vanligt, med att städa. Jag ansvarade för städningen av radiochefens kontor, och när jag kom in på kontoret hörde jag en kvinna som befann sig ute på bakgården säga: ”En B29 flyger över oss.” Jag undrade vad det var och tänkte precis gå närmare fönstret när allt lystes upp utanför fönstret. Ljuset liknade det ljussken då man tänder en tändsticka men det var mycket intensivare och större, som en röd blixt. Jag höll instinktivt för öronen och ögonen och hukade mig ner. Vi hade blivit instruerade att göra så vid bombning. Där i mörkret kände jag mig liksom tyngdlös, och det var som om något brast inom mig, det jag kände var inte smärta utan en helt bisarr och obeskrivlig känsla i hela kroppen. Då var jag säker på att jag skulle dö. Jag var inte medveten om det då, men fönstret hade gått sönder av bombningen och glassplitter hade fastnat i mitt ansikte och i vänster arm. Hela jag var alldeles blodig. Ännu idag är det glassplitter kvar i min vänstra kind.

Efter en stund hörde jag svagt en röst ute från korridoren. Rummet som jag befann mig i var alldeles mörkt, och jag kunde inte se någonting, men jag bestämde mig för att lämna rummet, och trevade mig fram i riktningen mot rösten från korridoren, och plötsligt stötte jag in i en mans rygg. Jag tänkte då att jag kunde fly tillsammans med honom, och insåg också att jag inte var död ännu. Jag tog tag i hans skärp och följde med honom tills vi äntligen lyckades ta oss till utgången. Vid utgången var det flera personer samlade, och tillsammans lyckades vi öppna den tunga dörren, och ta oss ut. Ute var det mörkt som i gryningen och från himlen föll det ner olika rester från saker som hade blivit bombade. Alla personer som lyckades ta sig ut från radiostationen var alldeles svarta i ansiktet och håret stod på ända. Alla var blodiga och kläderna var trasiga, vi visste inte vem som var vem förrän vi hörde varandras röster.

Vi trodde att radiostationen var bombens mål, eftersom den var så svårt förstörd. I närheten fanns byggnaden där Chugoku Tidning hade sina lokaler, och radiostationen hade också en underavdelning i dessa lokaler för prenumerationsavdelningen. Jag samt två, tre andra kvinnor från kontorsavdelningen gick ut från bakgården för att gå dit. När vi kom ut på gatan gick det upp för mig att det inte bara var radiostationen som hade blivit bombad. Alla byggnader i omgivningen var förstörda, och det brann på flera olika ställen. Från fönstret i lokalen som vi hade i tidningsbyggnaden på 5:e och 6:e våningen såg vi stora brandlågor. Vi bestämde oss för att bege oss till Shukkeienträdgården som låg i närheten av radiostationen. Elden kom närmare, och vi hörde skrik från folk som hade hamnat under hus som hade blivit förstörda, och från folk som letade efter sina familjemedlemmar, men jag kunde inte göra något utan allt jag hade i tanken var att fly därifrån.

Många människor hade evakuerats till Shukkeienträdgården. Vi gick över en bro som korsade en damm i parken och kom ut på flodbanken vid Kyobashifloden. Men i parken började träd att brinna och elden närmade sig också flodbanken där vi befann oss. Plötsligt hörde vi ett stort brakande ljud, det var en hög tall som hade fattat eld. Vi skyndade oss ner i vattnet, och stod där med vatten upp till brösthöjd, och såg då att området, Osuga-cho på andra sidan floden hade börjat brinna, och eldgnistor föll ner över oss. Elden spred sig bakifrån och från andra sidan floden, och hettan var outhärdlig, så vi höll oss i vattnet, gick upp ibland, och gick i vattnet igen, och fortsatte så ända tills skymningen.

Alltfler människor flydde ner till flodbanken så till slut fanns det inget ställe att sitta på. Förmodligen var det för att armén var stationerad i närheten, så det var många militärer där som letade sig dit. De var alla svårt brännskadade på hela kroppen, och led svårt, endast håret på huvudet fanns kvar som en tallrik, eftersom de hade haft uniformsmössor på sig. En mor höll sin bebis i famnen, överkroppen var alldeles söndertrasad och bebisen var förmodligen redan död.

Människor som var brännskadade eller skadade på annat sätt ropade: ”Ge mig vatten! Ge mig vatten!” och en del ropade även ut saker som: ”Ni får inte dricka vattnet!” Det var även många som led så fruktansvärt av sina brännskador att de helt enkelt hoppade i floden. Men de flesta som hoppade i floden kom aldrig upp igen, de flöt iväg med strömmen. Kroppar flöt ned längs floden som till slut var full med döda kroppar. Även under den tid som vi befann oss i vattnet, kom det lik flytande, och jag knuffade iväg liken med handen så att de skulle flyta i rätt riktning. Jag var desperat, och kände ingen rädsla då. Det jag upplevde då med mina ögon var något mycket mer fruktansvärt än någon infernomålning.

Elden spred sig allt mer och mer, och vi kunde inte ta oss därifrån, utan stannade på flodbanken i Shukkeienträdgården hela dagen. Vid skymningstid kom det en liten båt med räddningshjälp som letade efter personalen på radiostationen. Vi fick åka med i båten till sandstranden på andra sidan floden, till ett fältsjukhus vid östra paradområdet. Jag var orolig för min mor som var hemma alldeles själv, och sa att jag inte ville följa med till fältsjukhuset utan att jag tänkte ta mig hem istället. Men då blev mina kollegor upprörda och sa: ”Det är idiotiskt att försöka ta dig tillbaka till staden!” och lät mig inte gå. Mitt hem var beläget i västra Hiroshima, i Misasa-honmachi. För att komma dit skulle jag vara tvungen att ta mig igenom brinnande områden, och alla var emot mitt förslag, så jag sa motvilligt att jag skulle följa med dem, men lyckades sedan hitta ett tillfälle, då jag kunde smita iväg. Jag hörde deras röster som ropade på mig när det upptäckte att jag var borta, men jag sa bara ”förlåt” och gav mig iväg hemåt.

●Vägen hem
Efter att jag hade skiljts från mina kollegor, så kom jag så småningom fram till Tokiwabron som korsar Kyobashifloden. Det strömmade av skadade människor som kom från västra sidan, i riktning från Hakushima, men det var ingen som gick åt motsatta hållet. Jag träffade två järnvägsarbetare som var på väg över bron. De sa att de var på väg till Yokogawa Station och jag sa till dem: ”Snälla ta med mig dit!” men de svarade: ”Vi vet inte ens om vi kommer att lyckas att ta oss dit, så vi kan inte ta med dig, gå till fältsjukhuset!” Men jag gav inte upp, utan följde efter dem på ett avstånd på 4 eller 5 meter. Vi fortsatte framåt, omringade av ett eldhav. Jag stannade till när de vände sig om, och fortsatte sedan att följa efter dem när de började gå igen. Jag gav inte upp utan fortsatte att följa efter dem, så när vi kom till farliga passager, så gjorde de tecken och sa till slut: ”Kom efter oss när vi tagit oss igenom.”

Vi lyckades undvika elden och passerade Teishinsjukhuset och kom fram till Misasabron. Bron var full med skadade militärer som satt ner, det fanns knappt något ställe att sätta ner fötterna på. Jag tror det var andra plutonen som varit i närheten, och de led alla fruktansvärt och gav ifrån sig stönande ljud. Vi försökte ta oss fram och se till att inte trampa på dem. När vi kom fram till järnvägsspåren följde vi rälsen fram till Yokogawa Station. Där skiljdes jag ifrån järnvägsarbetarna, men jag kommer ihåg att de bad mig: ”Se nu till att ta dig hem, men var försiktig.”

●Återförening med min mor
Jag begav mig nu själv mot mitt hem i Misasa. Vid den här tiden var det redan mörkt och på båda sidorna av vägen stod elden i höga lågor, så på vissa ställen var jag tvungen att springa för att ta mig igenom. Mitt hem låg vid vägen mot norr som går från Yokogawa genom Misasa. När jag äntligen kom fram, så hade huset redan brunnit ner, men jag hittade min mor ståendes på vägen i närheten. Jag var så glad att hon levde, vi kramade om varandra och grät båda två.

När bomben fälldes så hade min mor suttit på andra våningen framför spegeln. Väggarna på andra våningen hade ramlat in vid bombningen, men rummet där min mor befann sig var ett hörnrum, så det hade klarat sig. Det gick inte att använda trappan, så det var några personer som ställde upp en stege så att hon kunde klättra ner och ta sig ut.

Under förmiddagen hade inte huset fattat eld ännu, men elden kom närmare och närmare, och på eftermiddagen började det brinna. Min mor tänkte åtminstone ta med sig en filt innan det började brinna så hon slängde ut den, men en person som var på väg att fly tog upp den, virade den omkring sig och försvann. Mor grävde även ett slags skyddsgrop i trädgården där hon lade i kimonos och andra värdefulla ägodelar, men när elden spred sig så brann detta också. Hon bar vatten från en bäck i närheten, och försökte släcka elden om och om igen, och grävde upp sina nedgrävna saker, men nästan allt var förstört av elden. Grannarna sa till henne att fly till Mitaki, men hon var orolig för mig och min syster, så hon väntade på oss på en åker på andra sidan vägen medan hon såg huset brinna ner.

Den kvällen sov jag och mor ute på åkern. Under natten var det många som passerade på vägen framför vårt hus, dels för att fly, men även för att hjälpa till med räddningsarbete. Jag var alldeles förstummad av det jag såg, och undrade vad som skulle hända med mig. Mitt i natten kom räddningshjälp och de gav oss risbollar, och jag vet inte ens om vi sov, men rätt som det var så kom gryningen.

●Sökandet efter min syster
Den 7 augusti var det fortfarande folk som kom och gick överallt, men min syster Emiko kom inte hem. Mor var så orolig: ”Vad har hänt? Har hon dött?” sa hon och började gråta. Jag klarade inte av att se henne så ledsen, så den 8 augusti gav jag mig iväg för att leta efter min syster tillsammans med en vän till henne som bodde i grannområdet. Jag fick återigen uppleva helvetet.

Min syster arbetade på Hiroshima Centrala Televerk som låg i Shimonakan-cho (nuvarande Fukuromachi, Naka-ku). Jag gick från Yokogawa till Tokaichi-machi (nuvarande 1-chome, Tokaichi-machi, Naka-ku) och gick längs spårvagnsgatan. Det var inte uppstädat efter branden men spårvagnsgatan var ändå bred, så det gick med nöd och näppe att ta sig fram. Överallt låg det döda kroppar, och var man inte uppmärksam så råkade man nästan trampa på dem. Vid Tera-machi (nuvarande Naka-ku) så låg en häst som var uppsvullen och död. Vid Tokaichi-machi så stod en person alldeles orörlig med armarna utbredda, kroppen var alldeles svart. Det var en sådan konstig syn, så jag gick närmare och tittade, han var död, trots att han stod upp. Jag såg flera människor som stod böjda med sina huvuden nedstoppade i vattentunnor som var till för att släcka eld, de var döda. Vägkanterna var fulla med döda kroppar, bland dessa var det en del som fortfarande var vid liv, och som gav ifrån sig stönande ljud, och det var flera som bönade och bad om vatten, men det var ingen som var oskadad. Allas kläder hade brunnit och kropparna var brännskadade, det var som att se uppsvällda, svarta dockor. Om min syster fanns bland dessa personer skulle det vara omöjligt att hitta henne. Vi tog oss fram genom att kliva över liken och tog oss sedan över Aioibron och gick vidare till Kamiya-cho (nuvarande Naka-ku), men därifrån gick det inte att komma vidare, så vi gick tillbaka till Misasa. Jag trodde inte att min syster kunde ha överlevt detta.

Men, en vecka efter bombningen kom min syster hem. Hon hade varit på Televerket vid bombningen och blivit svårt skadad, men hade lyckats fly till Hijiyama, och sedan förts till Kaitaichi-cho, Aki-gun (nuvarande Kaita-cho) till ett fältsjukhus. Hon hade vistats där en vecka när hon hörde att en räddningspatrull skulle åka till centrala Hiroshima och hon bad dem att låta henne åka med i lastbilen, men de hade sagt till henne att de inte kunde ta med en person som var svårt skadad. Hon ville så desperat åka hem, så hon hittade ett tillfälle och hoppade upp på lastbilen, och fick åka med till Tokaichi-machi. Min syster gick hela vägen till fots från Tokaichi, och när hon kom fram var hennes kläder trasiga, hela kroppen blodig, och hon hade olika skor på höger och vänster fot. Om man inte visste vad som hade hänt skulle man trott att hon var tokig. Vårt hus hade ju brunnit ner, så min syster fick sova i en vrå hos en vännina till min mor. Hon var så dålig, och svävade mellan liv och död i några dagar.

●Vård av min syster
Min syster hade glassplitter i hela ryggen, och köttet under huden på armen hade rivits ur och det var öppna sår, det liknade ett granatäpple. Varje dag använde jag en nål för att ta ut glasbitarna ur hennes rygg, men det kom larver i såren. Dottern till familjen som vi bodde hos hade dött i bombningen och jag kände att vi var till besvär, så vi bestämde oss för att återvända till resterna av vårt nedbrunna hem. Min äldsta bror var där och hade samlat ihop bränt virke och lyckats bygga en koja som åtminstone var tillräcklig som regnskydd. Vi flyttade dit och jag fortsatte att ta hand om min syster där. Min syster kunde inte röra sig och inte heller ta sig till fältsjukhuset, och jag kunde inte ge henne den vård hon behövde, det enda vi hade var lite salva som en person hade delat med sig av. Hennes hår hade fallit av helt och hållet, hon hostade upp blod, och jag var nära att ge upp flera gånger. Mor gick varje dag upp i bergen och hämtade ödleblad, som hon kokade upp och gjorde te på och lät mig och min syster dricka. Ödlebladsteet som var gjort på gröna färska blad luktade inte gott, men mor sa att det var medicin som avgiftade kroppen. Jag vet inte om det berodde på det, men min syster som hade varit sängliggande i tre månader tillfrisknade till slut och kunde återgå till sitt arbete. Hon hade en sjal eller mössa på huvudet tills håret växte ut igen. Hon hade ärr över hela kroppen, och har aldrig sedan dess burit kläder utan ärm, och än i dag så är det urholkningar i huden på hennes arm.

●Livet efter kriget
En dag fick jag höra av någon att kriget var slut. Men även när de sa att kriget var slut, så kunde jag inte förstå det helt och hållet. Ända sedan jag var liten så hade vi alltid fått lära oss att Japan aldrig skulle förlora, och även sedan jag började arbeta på radiostationen så pratade vi bara om att Japan skulle vinna. Jag hade aldrig hört någon säga något om att Japan skulle kunna förlora. Men, när jag fick höra att även Nagasaki hade blivit bombat, så tänkte jag att om vi skulle vara tvungna att utstå med flera sådana här bombningar, så var det ändå bättre att kriget var slut.

Radiostationen kunde inte använda lokalerna i Kaminagarekawa-cho, så vi flyttade till lokaler vid Toyo-kogyo, en fabrik som låg i Fuchu-cho, Aki-gun. Jag var tvungen att fortfarande ta hand om min syster och det var så långt till fabriken att jag skulle vara tvungen att åka tåg. Vid den tidpunkten hade ockupationstrupperna precis anlänt, och det gick rykten om att kvinnor riskerade att bli våldtagna, så jag slutade mitt jobb på radiostationen. Jag började ett nytt jobb på ett företag i närheten och jobbade där i ungefär ett år, och jobbade sedan ett tag på ett annat företag på rekommendation från en av mina lärare. Jag arbetade där tills jag gifte mig.

Den 6 augusti och 8 augusti hade jag gått omkring i Hiroshima, men jag har aldrig blivit allvarligt sjuk på grund av exponeringen. Det sägs att man inte vet när en sjukdom relaterad till exponeringen kan uppstå, men jag har aldrig nämnt till någon om min oro för att bli sjuk. Blir jag sjuk, så blir jag det, och får tänka på det då. Däremot har jag alltid tänkt på vad jag ska göra i framtiden.

●Önskan om fred
Jag har aldrig velat prata om bombningen och exponeringen. Jag besöker varje år minnesmärket för att be men jag har aldrig besökt platsen där vid Shukkeienträdgården dit vi evakuerades efter händelsen den 6 augusti. Idag är det en väldigt vacker trädgård, men det är för många svåra minnen som dyker upp när jag ser den böjda bron som korsar dammen, så jag vill inte gå dit. Minnena gör att tårarna sväller över och jag kan inte få fram några ord.

Många som blev utsatta för bombningen har avlidit, och det blir allt färre som kan prata om händelsen. Jag har själv också blivit äldre, men detta levande helvete är fastetsat i mitt minne, och jag vill berätta om detta för den yngre generationen, som måste få veta att atomvapen är något som absolut inte får användas. Mitt barnbarn som går på lågstadiet har börjat intressera sig för krig och fred, och han kom till mig en dag och frågade: ”Mormor, har du blivit utsatt för atombomben?” Det enda jag önskar är en värld där ingen någonsin ska få uppleva något sådant fruktansvärt igen.