●Livet under kriget
Jag föddes 1921 i byn Tonoga (senare Kake-cho och nuvarande Akiota-cho) i Yamagataområdet i Hiroshima.

Runt 1940 eller 1941 lämnade jag mina föräldrars hus för att bli inneboende och få lektioner i teceremonier, blomsterarrangemang och etikett hos en lärarinna känd för sina hårda undervisning i hennes hem i byn Tsutsuga (nuvarande Akiota-cho). Lektionerna var till stor nytta senare i livet. Flera år senare, när lärarinnan hade gått bort, frågade Tsutsugas utbildningsansvarige mig om jag ville ta hennes plats och undervisa studenterna. Jag tjänade lite pengar på lektionsavgifterna som byn betalade.

Genom detta lärde jag känna Hisashi Kawamoto, systerson till Tonogabyns hövdning, och vi gifte oss i maj 1944. Äktenskapet skedde genom min fars personliga kontakter efter som han jobbade Tonogas bykontor. Efter bröllopet bodde vi hos min mans föräldrar (min svärfar Kamesaburo och min svärmor Sekiyo) nära Tsurumibron i Hijiyama-honmachi i Hiroshima City. Min man drev en klockaffär men tvingades att stänga ner då det fanns för många liknande butiker i samma område och inte tillräckligt många kunder. Det var svårt under kriget och ett hushåll behövde inte två hemmafruar och eftersom även kvinnor skulle arbeta blev det så att månaden efter mitt bröllop fick jag ett arbete på militäranläggningen i Kasumi-cho där även min svärfar arbetade.

●Innan atombomben
Mina svärföräldrar kom också ursprungligen från Tonoga. Min svärmor hade bestämt sig för att besöka Tonoga den 3 augusti, men samma morgon ändrade hon plötsligt sig och sa till mig: ”Åk du dit först. Jag åker dit under Obon och stannar där i ungefär tio dagar.” Jag åkte hem till mina föräldrars hus i Tonoga från den 3 till den 5 augusti. Medan jag var på väg över Tsurumibron sprang min svärmor ifatt mig, gav mig ett parasoll i bra skick och sa till mig: ”Lämna detta hemma hos dina föräldrar för om vi behåller det i Hiroshima vet man aldrig vad som händer med det med tanke på alla flygattacker. Hälsa dina föräldrar och se till att vara tillbaka den 5 augusti.” De var de sista ord min svärmor sa. Jag lyssnade på henne utan att veta att de var de sista ord hon skulle säga till mig. Varenda gång jag var hemma hos mina föräldrar ville jag alltid stanna så länge som möjligt och bara slappna av så jag bestämde mig för att ta den sista bussen tillbaka på kvällen den 5 augusti. När jag försökte återvända hem fick jag av någon anledning inte gå på bussen och var tvungen att gå tillbaka hem till mina föräldrar. När min far fick veta att jag inte hade åkt hem grälade han på mig och sa: ”Någon som inte håller sitt ord är en skam. Jag kan inte be herr och fru Kawamoto om ursäkt tillräckligt många gånger för din lögn!” Han skickade ett telegram till dem med meddelandet: ”Jag ska se till att Chiyoko återvänder hem imorgon, oavsett vad som händer.”

●Från den 6 till den 9 augusti
Dagen efter (den 6 augusti) stannade jag fortfarande kvar hos mina föräldrar fast jag hade lovat att vara hemma redan dagen innan och fast jag borde ha tagit en tidig buss tillbaka. Om jag hade tagit en tidigt buss hade jag varit mycket närmre hypocentrum när atombomben föll. Klockan blev 08:15. Efter ljusskenet kom det ett mullrande som om hela världen sprack. Efter ett tag virvlade det ner brända bitar av papper med ”Hiroshima City” skrivet på japanska genom luften. När jag såg dem trodde jag att det hade hänt något i Hiroshima. En stund senare fick vi veta att något allvarligt faktiskt hade hänt i Hiroshima. Jag försökte ta mig dit men blev tillsagd att vägen till staden inte var något kvinnor eller barn skulle klara av att färdas på. Min far gick till fots till Hiroshima för att ta reda på vad som hade hänt. Han berättade att när han hade kommit fram till ett hus i Hijiyama-honmachi där vi bodde såg han att allt hade brunnit ner. I askan hade han sett en skylt med texten ”Vi är i en sovsal på militäranläggningen”. Han gick dit och hittade min man och mina svärföräldrar. Min svärmor var svårt brännskadad och stod redan på dödens tröskel. Efter att ha sett hur min man och mina svärföräldrar mådde gick min far hem till min farbror i Higashi-Hakushima-cho. Min farbrors hus var helt förstört och han hade flytt till Koiområdet. Min kusin, som jobbade som rivningsarbetare för studentrörelsen, var död.

Efter att ha kontrollerat området återvände min far till Tonoga. Med informationen att min familj inklusive min man fanns i en sovsal på anläggningen tog jag mig till Hiroshima på morgonen den 8 augusti genom att först åka buss och sen tåg (Kabe-linjen). På vägen dit såg jag många människor som andades svagt och som låg på torget framför Kabestationen. De hade inte mer än en burk vid sidan om sig. Trots att de som letade efter sina nära och kära tittade på dem och ropade deras namn var ingen av dem tillräckligt stark för att svara. Att se så många skadade människor gjorde mig hemskt orolig för min egen familj.

Tåget stannade i närheten av Mitakistationen och alla passagerare fick gå av tåget. Därifrån gick jag till anläggningen och bar med mig mat i form av bland annat inlagda plommon och ris som mina föräldrar hade gett mig. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå över det brända området och jag var tvungen att klara mig utan de vanliga landmärkena jag tidigare hade kunnat följa. Då såg jag en eld. Jag antog att det borde finnas någon i närheten så jag närmade mig elden och såg att de eldade för att kremera liken. Det spelade ingen roll om det var på en bro, på en trottoar eller i ett risfält, liken brann nästan överallt. Trots att jag såg hur liken kremerades kände jag ingenting och jag tänkte inte ens på lukten. Mina känslor måste ha blivit förlamade.

Sent på kvällen den 9 augusti, runt 03:00 på morgonen, kom jag äntligen fram till anläggningens sovsal. Min svärmor hade redan dött men hennes kropp låg kvar för det hade skett bara ett par timmar tidigare. Eftersom min svärmor hade befunnit sig på en åker när atombomben föll var hon i ett hemskt tillstånd med brännskador över hela kroppen och hennes haka och bröst var alldeles bortbrända. Min svärfar hade tänt några ljus när han inte längre hade kunnat höra henne jämra sig och då hade han sett att hon hade dött. Dagen efter byggde min svärfar en trälåda som han sedan lade min svärmor och kremerade lådan på en potatisåker.

●Min mans död
Min man hade varit inne i huset och hade inte fått några brännskador eller andra synliga sår. Han berättade för mig att när han hade hört min svärmor skrika medan hon jobbade ute på åkern hade han sprungit ut för att rädda henne.

På morgonen den 15 augusti vaknade jag 05:00. Min man sa att jag inte behövde gå upp så tidigt men jag lagade klimpar till min svärmors ande eftersom det var sjunde dagen efter hennes död och dagen då vi skulle hålla en minnesceremoni. Jag lagade även risgröt till oss tre. När jag försökte ge risgröten till min man, som låg på en matta bredvid min svärfar, svarade han inte. Han hade gått bort innan min svärfar ens hade förstått det. Flugorna flockades kring min mans kropp ville vi kremera honom så snart som möjligt så jag sa till de lokala myndigheterna att han hade dött den 14 augusti (även om han dog den 15) och kremerade hans kropp samma dag som han dog. Min svärfar byggde ytterligare en trälåda, den här gången för min man. Vi lade hans kropp i den och kremerade den. Eftersom det hade tagit min svärfar hårt att behöva bränna min svärmor bad han mig ta det ansvaret när det gällde min man. Jag hade också svårt för tanken att sätta eld på någon som bara ett par timmar tidigare hade andats men det var mitt ansvar och jag tände elden. När kroppen började brinna kunde jag inte stanna kvar. Jag försökte gå därifrån men jag kunde inte ens stå upp, mina ben var alldeles ostadiga. Jag hade inget annat val än att krypa hem. Lik kremerades överallt och jag brände mina handflator, mina knän och mina fötter när jag kröp över den fortfarande varma marken.

Nästa dag gick jag för att hämta min mans ben och undrade varför en röd varning inte hade utfärdats när fiendeplanen flög över oss. Det var inte förrän efteråt som jag fick veta att kriget redan var över.

●Cyanid för självmord
På anläggningen hade alla kvinnor fått varsin cyanidkapsel. Vi skulle ta den om vi blev våldtagna av amerikanska soldater för det hade varit en skam för en japansk kvinna. När min man dog försökte jag ta cyaniden eftersom jag kände mig alldeles värdelös. Medan min svärfar gick för att rapportera min mans död till de lokala myndigheterna drack jag till och med vatten för att kunna ta cyaniden. Precis i det ögonblicket undrade jag vad min svärfar skulle tänka när han kom tillbaka och såg att även jag var död. Jag bestämde mig för att inte ta cyaniden, att döden inte var ett alternativ för mig och att min plikt var att ta hand om min svärfar. Jag klippte av mitt långa hår och brände det tillsammans med min mans kropp medan jag pratade med hans ande: ”Förlåt mig, käraste. Jag kan inte följa med dig. Det här gör jag för din skull.” Hade det inte varit för min svärfar hade jag svalt cyaniden.

När vi kom tillbaka till Tonoga hade jag fortfarande kvar cyaniden. En av min bröder hittade den och brände den eftersom han trodde att jag kanske skulle begå självmord om jag fick behålla den. Det finns inga ord för att beskriva lukten av den brinnande kemikalien.

●Min svärfars död
Min svärfar hade varit på anläggningen när atombomben föll och hade fått svåra brännskador på ryggen. Det var därför han alltid var tvungen att sova på mage. Efter min mans död tänkte jag åka till Tonoga tillsammans med min svärfar, men den 25 augusti gick han bort. Jag var bara 24 år gammal och plötsligt alldeles ensam i Hiroshima efter att ha förlorat både min man och mina svärföräldrar. Jag trodde att jag var redo att dö men jag kunde inte det. Det var mitt ansvar att ta deras aska och lämna den till deras släktingar i hemstaden.

●Återkomsten till Tonoga
Den 6 september var jag äntligen tillbaka i Tonoga. Med mig hade jag askan av min man och mina svärföräldrar. Min mans släktingar höll en begravning för min familj hemma hos sig. Jag var väldigt mager och kände mig hängig så mina föräldrar och alla mina bröder var där för att stötta mig. De är anledningen till att jag fortfarande är vid liv. Det är underbart att ha föräldrar och bröder. Deras aptit var så smittande att den även fick mig att äta. På den tiden hade vi väldigt ont om mat och jag fick tvinga mig själv att äta fast jag inte riktigt ville eftersom att vägra äta skulle vara detsamma som att slösa mat. De hjälpte mig verkligen.

Efter att ha kommit tillbaka till Tonoga följde jag flera gånger med min far in till Hiroshima City. En dag blev vi jagade av en utlänning som hade varit en krigsfånge. Vi var redan utmattade av att ha gått så långt och vid ett tillfälle hade vi varit tvungna att vada igenom ett område utan vägar efter att Makurazakityfonen hade dragit förbi. Även om vi lyckades fly från honom genom att springa kan jag fortfarande inte glömma hur rädd jag var.

●Det andra äktenskapet
1957 gifte jag om mig med en man som hade tre barn sedan innan, och det yngsta barnet var inte mer än 2 år. Jag tänkte egentligen tacka nej till erbjudandet eftersom jag inte hade någon erfarenhet av barnuppfostran, men när jag träffade hans barn var de så underbara att jag ändrade mig. Jag bestämde mig för att gifta mig med honom och tänkte att jag kunde bli lycklig av att uppfostra hans barn eftersom jag visste att chansen för att jag skulle få egna barn var liten.

●Hälsotillstånd
Jag har oroat mig för mitt fysiska tillstånd många gånger. För närvarande går jag till flera olika doktorer. När jag går till tandläkaren för att dra ut en tand ber tandläkaren mig att jag ska ta med mig en läkare för mitt blod inte koagulerar som det ska.

2001, för ungefär 7 år sen, opererades jag för äggstockscancer. Cancern hade spritt sig till tarmarna och det var en stor operation som slutade med att de var tvungna att ta bort 50 centimer av mina tarmar. Äggstockscancer är svårt att behandla och det hade spritt sig till tarmarna. Det är ett mirakel att jag överlevde.

När jag hade äggstockscancern smakade all mat bittert. För inte så längesen började maten smaka bittert igen så jag gick till doktorn. På sjukhuset gav de mig diagnosen förstoppning och jag fick läggas in.

●Påverkan av atombombens strålning
Även om jag inte blev direkt brännskadad av atombomben hade jag en massa flugor som lade ägg över hela min kropp, till och med på mina händer, mina fötter och min rygg, och oräkneliga maskar kröp ut ur mitt skin. Det var en stickande smärta, som när man blir biten av en hästfluga. Många av märkena från maskarna är fortfarande kvar så jag går inte gärna till varma bad eller heta källor.

Doktorerna brukar fråga vad som har hänt när de ser min rygg. Jag svarar dem att det kommer från atombomben. Vissa doktorer frågar också om jag stod med ryggen mot bomben men så var det inte.

Det är väldigt viktigt med fred. Jag anser att det är fel att kriga. Man mår dåligt bara av att ha problem hemma så vi borde kontrollera oss för att inte skapa några problem alls.