●Livet på den tiden
Jag föddes 1917 i byn Nakanosho i Mitsugiområdet (nuvarande Innoshima- Nakanosho-cho, Onomichi City). Min far jobbade för Nakanoshos postverk och min mor, som var hemmafru, skötte en liten åker. Två år efter att jag föddes som äldsta brodern till tre systrar föddes min lillebror. Min lillasyster dog tre år senare, strax efter att hon hade kommit till världen. Min lillasyster dog 1924, strax efter att hon hade kommit till världen. Min mor dog också vid samma tidpunkt. Efter det bodde jag själv med min far.

1939 blev jag inkallad och tjänstgjorde vid fältartilleriets femte divisions femte regemente. Som truppbefäl flyttade jag till olika ställen i Vietnam och Kina under tre års tid. När jag hade pensionerat mig från armén arbetade jag på Marukashi Department Stores Hikariavdelning där min kusin var chef. 1943 bytte jag till Miyaji Steel Manufacturing Co. och arbetade på deras kontor i Hikari. Där var min farfar chef. Anledningen till att jag tog ett nytt arbete var för att det nya företaget låg närmre min fars hem och jag tänkte att det skulle vara lättare att ta hand om honom då. Jag gifte mig vid ungefär samma tidpunkt som jag bytte jobb. Min äldsta son föddes i april 1944.

I april 1945 blev jag återigen inkallad. Den här gången evakuerade jag min fru och mitt barn till Innoshima. Än en gång tjänstgjorde jag vid fältartilleriets femte regemente, men den här gången arbetade jag på regementets högkvarter med att sköta militärens register. De flesta trupperna var utspridda för att försvara olika platser i landet och det fanns inte många soldater kvar i högkvarteret. Mina huvudsakliga uppgifter var att upprätta ett militärt register och dela ut militära pocketböcker. Jag behövde inte ens delta i övningarna.

Sergeant Okada var min överordnade och kom från byn Kobatake i Jinsekiområdet (nuvarande Jinsekikogen-cho, Jinseki County). Han var en enastående man. Det var bara vi två som arbetade i samma rum och han var väldigt snäll mot mig.

I juni 1945 ändrades namnet på mina trupper till Chugokos militärdistrikts reservartilleri (Chugokos 111 division). Enheten var stationerad väster om Hiroshimas slott. Flera tvåvåningsbaracker byggdes för att omringa vallgraven där de fyra batterierna hade blivit stationerade.

●Situationen innan atombomben
När jag hade avslutat min tjänstgöring planerade jag att återvända till mitt tidigare arbete och det verkade som om mitt företag också hade planerat det. Det kom ett brev från företagets VD där han undrade om jag kunde ta mig till Hikari City för att närvara vid ett viktigt möte. Jag kände mig pressad att be om permission men samtidigt hatade jag tanken på att min kamrat skulle döma mig om jag lämnade min post under förevändningen att det hade med arbete att göra trots att företaget ägdes av mina släktingar. Medan jag tvekade sa sergeant Okada omtänksamt nog till mig: ”Oroa dig inte. Jag ska se till att du får permission.” Tack vare honom blev min permission speciellt utfärdad och den 5 augusti (söndag) befann jag mig i Hikari City. Permissionen hade som krav att jag skulle ta ett tåg som anlände till Hiroshimas station klockan 09:00 den 6 augusti (måndag) och återvända till min enhet.

Den 6 augusti gick jag upp klockan 04:00 och tog tåget från Hikaris station efter frukost. Klockan 08:15, då atombomben föll, tror jag att mitt tåg befann sig strax innan Iwakunis station. Jag kunde knappt höra något på grund av allt oväsen från tåget så jag hörde inte explosionen. Alla passagerare tittade ut genom fönstrena på höger sida (i tågets färdriktning) och sa: ”Det är ett stort moln över Hiroshima, precis som en reklamballong.” Utan vidare information och utan att någon visste vad som hade hänt fortsatte tåget ända fram till Itsukaichis station där det plötsligt stannade. Andra tåg hade också stannat på den stationen och alla passagerare fick gå av tågen eftersom det inte gick att fortsätta i riktning mot Hiroshima. Jag visste inte vad jag skulle göra för jag hade lovat att återvända till min enhet direkt efter att tåget hade ankommit till Hiroshima klockan 09:00.

På Itsukaichis station var det så mörkt på grund av all den svarta röken från lokomotivet att jag knappt kunde se någon annan. Efter ett tag började den svarta röken lätta och jag såg att det stod bil från militärpolisen i närheten. De verkade ha avslutat sitt uppdrag och när jag bad dem att köra mig till Hiroshimas slott i hopp om att återvända till min enhet sa de genast ja. De var bara två stycken, en korporal och en sergeant. De såg ut att må bra och hade inga synliga skador så de kunde inte ha blivit direkt utsatta för strålningen från atombomben. Om de fortfarande är i livet skulle jag vilja tacka dem personligen.

●Stadens tillstånd efter atombomben
Jag kommer inte ihåg exakt vilken väg de tog från Itsukaichi till Hiroshima men jag tror att de tog en väg som gick direkt över ett par risfält. Vägen var full av människor som flydde från katastrofen. Efter att ha kommit in i Hiroshima City körde de längs med spårvägen. Det verkade som om alla redan hade evakuerats. Staden var helt öde. Vi såg inte ens hundar eller katter.

Även om jag hade bett dem att köra mig till Hiroshimas slott släppte de av mig precis innan Aioibron. Min enhet låg bara ett stenkast bort så jag trodde att jag kunde gå dit men det visade sig att det inte gick för vägen var brännande varm. Jag bar kängor med damasker utanpå men jag kunde inte avancera ens en meter och var tvungen att stanna på bron.

Det måste ha gått ungefär en timme medan jag skiftade mellan att flytta mig 50 centimeter fram och 50 centimeter bakåt på Aioibron. Plötsligt började det regna kraftigt och det kändes som om nålar stack mitt skinn. Det var ett svart regn som föll över området, som om någon hällde ut olja. När jag torkade mitt våta ansikte kändes det inte som olja. Utan någonstans att söka skydd på det brända fältet blev jag genomvåt och bara väntade på att det skulle sluta regna.

När det slutade regna blev det en plötslig temperaturskillnad och det blev märkbart höstkallt ute. Vägen svalnade också så pass mycket att man kunde gå på den.

När jag nådde fram till min enhet var barackerna ett minne blott. Hela området hade blåsts bort som om det aldrig hade funnits något där från början. Byggnaderna hade rasat ihop, bränts till aska och sköljts bort av regnet.

Sergeant Okada låg för döden med brännskador över hela kroppen men han andades fortfarande. Brännskadorna hade helt förändrat hans utseende och jag kände inte igen honom förrän han pratade med mig: ”Miyachi, din turgubbe!” Jag lämnade honom ett tag men när jag återvände till platsen senare på kvällen kunde jag inte hitta sergeant Okada. Han måste ha blivit förflyttad någon annanstans.

Mitt minne sviker mig lite men det måste ha varit direkt efter det svarta regnet den 6 augusti som jag träffade general Shunroku Hata från andra arméstyrkans kommando. En av hans adjutanter gav mig en order: ”Du där, bär general Hata över floden och se till att han inte blir våt!” General Hata var en liten man. Jag följde ordern och korsade floden med generalen på ryggen, men han var inte alls tung.

●Räddningsuppdrag
Vid det västra paradområdet hade ungefär 90 soldater som hade överlevt atombomben samlats. Jag och de andra soldaterna kremerade liken. Det var ofattbart många lik som vi var tvungna att kremera, ena dagen var det runt 250 stycken och 300 dagen efter.

Något jag särskilt kommer ihåg var de två amerikanska soldaterna som låg döda på trappan till Hiroshimas slott. De måste ha varit två av krigsfångarna som hölls i en byggnad i närheten av slottet på den tiden.

Den 6 augusti, dagen då atombomben föll, tog jag med mig mina 30 män till stadshuset för att få något att äta. Vid stadshuset gick inte saker som vi hade tänkt oss. Vi bråkade med dem och kände oss orättvist behandlade för vi kunde inte ens få några kex att äta. Den dagen hade vi inget annat val än att dricka varmt vatten med socker för att stilla vår hunger. Den 7 augusti lyckades vi få tag i risbollar och hårda kex tack vare räddningsgrupper som kom utifrån stan.

Vi fortsatte med våra räddningsuppdrag fram till slutet av augusti och sov under bar himmel under den tiden.

Den 31 augusti kom äntligen ordern om att lösa upp alla enheter. Olika förnödenheter från arméns lager delades ut till soldaterna. Jag fick militäruniformer och filtar. Vissa soldater som kom från landsbygden fick hästar så att de kunde ta sig hem.

Den 1 september tog jag ett skepp från Itozakis hamn och återvände till Innoshima.

●Sjukdomar
Ungefär två månader efter att jag hade återvänt till Innoshima stod jag och kissade på en åker när jag blev förvånad över att jag kissade ut ungefär 1-sho (cirka 1,8 liter) av brunt urin. Efter det förblev urinet brunt. Året efter blev jag inlagd för mag- och tarmbesvär. Senare blev jag även inlagd för leverfel. 1998 fick jag urinblåsecancer och har varit inlagd och fått behandling sedan dess.

I september 1960 fick jag ”Hälsobokens certifikat för atombombens överlevande”. Innan jag fick certifikatet hade jag funderat fram och tillbaka på om jag verkligen skulle acceptera det, men efter att ha fått råd av de lokala myndigheterna valde jag att acceptera det. Varenda gång jag har blivit sjuk efter det och det har verkat som om det har varit på grund av atombomben har jag varit tacksam över att jag har haft certifikatet.

●Livet efter kriget
Efter kriget öppnade jag en liten dagligvaruhandel i Innoshima. Eftersom det var en affär på landsbygden sålde vi inte bara mat utan även risgryn, raffinerad olja och senare också hushållsapparater. Det var inte ett lätt liv men jag hade råd att låta mina barn gå på universitetet genom att hålla nere våra kostnader.

1946, strax efter vår äldsta dotters födsel, gick både barnet och min fru bort. Jag gifte mig med min nuvarande fru 1947 och ytterligare två söner och en dotter föddes. Eftersom alla mina barn som föddes efter kriget var fysiskt svaga misstänkte jag att det hade med att jag hade blivit utsatt för strålning från atombomben. Min fru sa åt min dotter att inte berätta att hon var ett andra generationens atombombsoffer eftersom det kunde påverka hennes framtida bröllop.

●Överordnade dör under atombomben
Om kriget hade fortsatt efter atombomben hade Japan befunnit sig i en svår situation. Jag tror att den nuvarande freden vilar på många uppoffringar.

Anledningen till att jag lyckades undvika direkt kontakt med strålningen från atombomben och att jag ens är vid liv idag beror helt på sergeant Okadas generösa beslut att ordna permission åt mig. Jag vet inte var sergeanten tog vägen efter att han hade sagt ”Miyachi, din turgubbe” till mig den 6 augusti. Det tyngde mitt hjärta väldigt länge. ”Jag vill att ni förstår hur otroligt tacksam jag är, sergeant Okada.” Mina barn förstod min önskan och sökte efter honom på internet och ringde till olika tempel för att ta reda på var han befann sig. Till slut hittade de sergeant Okadas grav.

2007 åkte jag och hela min familj till hans grav. Efter att ha hedrat honom och jag hade fått berätta för hans ande hur tacksam jag var kändes det som en stor sten äntligen hade lyfts från mitt hjärta.