●Situationen innan den 6 augusti
På den tiden var vi fyra i familjen – min mor, min storebror, min storasyster och jag – och vi bodde i ett hus i Kamitenma-cho. Min far, Toshio Omoya, hade dött i kriget mot Kina 1938. Jag hade varit liten när min far dog och hade bara sett honom på fotografier. Min familj sa att varenda gång jag såg ett foto av honom brukade jag säga: ”Min far kan inte komma ut från fotot för ingen har gett honom hans trätofflor.”

Min mor Shizuko uppfostrade oss ensam. Hon ansåg att det var väldigt viktigt med en utbildning så fast det var krig lät hon mig studera kaligrafi och balett. När min bror gjorde sitt antagningsprov till skolan besökte hon samma tempel 100 gånger varje morgon och bad för att han skulle lyckas med provet. Hon verkade tro att det enda hon kunde ge sina barn efter sin mans död var en utbildning.

Av just den anledningen arbetade min mor hårt från morgon till kväll och hade flera olika jobb samtidigt. Jag kommer ihåg att när hon delade ut tidningar hjälpte min bror och syster henne. Jag var liten men jag följde ändå med dem.

På den tiden behandlade alla sina grannar som släktingar så medan min mor arbetade hårt dag efter dag tog människorna runt oss hand om oss. Min farbrors familj bodde i vårt kvarter och min farfars familj bodde i grannstaden Hirose-motomachi.

På den tiden ville många skolor att man skulle gruppevakueras och att studenterna skulle fly till släktingar på landsbygden. Jag gick tredje året och min syster Sumie gick sjätte året på Tenma Primary School och tillsammans gruppevakuerades vi till ett tempel i Yuki-cho. Trots att min mor och min bror Toshiyuki besökte oss och gav oss potatis och liknande var det svårt för oss att vara så unga och leva utan vår mor. Min mor hade sagt att om vi skulle dö så skulle vi dö tillsammans så jag bad henne att låta mig följa med hem till Kamitenma-cho. I efterhand inser jag att vi kanske hade överlevt allihopa om jag bara hade stannat kvar på evakueringsplatsen för då hade min mor och min bror besökt oss när atombomben föll.

●Den 6 augusti
Eftersom lektionerna var inställda var jag ute och lekte i kvarteret tillsammans med mina vänner.

När jag såg B-29:or flyga över oss och lämna spår på himlen täckte jag genast över mina öron och ögon med båda händerna. Jag gjorde det förmodligen omedvetet för vi hade tränat på att göra det. Jag såg inte ljusskenet eftersom jag höll för ögonen.

När atombomben föll hade jag turen att vara under tak och fick inga skador och kände inte heller av hettan eftersom jag var skyddad av en vägg. Min vän fick bara några ytliga sår och vi kröp själva ut genom en spricka i huset och återvände hem.

När jag kom hem väntade min mor, som hade blivit skadad av atombomben, på mig. Den dagen hade min mor gått ut för att få lite rationerat ris och blivit utsatt för atombomben på vägen hem. Så fort jag kom hem tog jag en första hjälpen-låda och tillsammans flydde vi från katastrofen.

När jag tittade mig omkring såg jag hus som hade rasat och broräcken som brann. Vi gick över bron och började gå mot Koi. En alldeles svartbränd person bad oss om hjälp och frågade efter vatten men vi ville så desperat fly själva att vi inte kunde göra något för henne. Jag ångrar fortfarande att jag inte ens frågade efter hennes namn.

När vi äntligen kom fram till Koi Primary School insåg jag att jag var barfota. Jag undrar varför jag inte blev skadad fast jag sprang igenom alla spillror.

Hela skolan var fylld av skadade, till och med i klassrummen och i korridorerna. Jag tvingade min mor att få behandling där. Hon hade fått svåra brännskador på sina händer, sina ben och och sin rygg, mindre brännskador i ansiktet och ett stort jack i skallen. Den enda behandling min mor fick var en salva att smörja på. Nu när jag tänker efter är jag inte säker på om hon ens fick det.

Efter det gick min mor och jag till ett skyddsrum i Ogawachi-machi efter att ha fått vägvisningar från folk i staden. När vi äntligen kom dit började ett svart regn att falla. Vi skyddade oss mot regnet med en bit metall jag hade plockat upp i närheten. Kort efter att det hade slutat regna kom min bror Toshiyuki.

När atombomben föll läste min bror andra året på Matsumoto Industrial School och hade förflyttats till en fabrik på Kanawajima Island utanför Ujinas kust. Han och hans vänner hade varit vid Miyukibron på väg till fabriken när atombomben föll men istället för att följa med sina vänner hade han vänt om och gått hem för att leta efter oss. I närheten av Hiroshima Electric Railways huvudkontor brann vägen och var alldeles oframkomlig så han gick mot Shudo Middle School, korsade Motoyasu- och Otafloden med båt och gick över en bro innan äntligen kom fram till Kanon-machi. På vägen hem hade någon frågat honom om hjälp med att rädda en person som satt fast under en raserad dagisbyggnad men han hade inte kunnat göra det. Han ville skynda sig hem och försäkra sig om att hans familj var i säkerhet. Han berättade för mig att han var ledsen för deras skull.

När han kom hade lågorna nästan nått vårt hus. Han berättade senare för mig att han hade släckt elden med hjälp av en vattenhink. Efter att han hade kontrollerat att huset var tomt hade han gått till Ogawachi-machi för att leta efter oss. I Ogawachi-machi kunde vi äntligen återförenas.

Min mor sa att min syster inte hade velat gå till skolan morgonen den 6 augusti. Min mor hade inte velat låta henne vara frånvarande från skolan eftersom hon hoppades att min syster snart skulle kunna börja på Yamanaka Women's High School. Min mor skickade iväg min syster till skolan den morgonen precis som hon brukade, men hon kom inte hem igen.

●Den 7 augusti och dagarna efter
Dagen efter atombomben gick min bror till Tenma Primary School för att leta efter min syster som inte hade kommit hem än. Han fick veta att hon hade städat rektorns kontor när atombomben föll och letade efter henne men hittade ingenting i ruinerna. Skolan hade blivit jämnad med marken och elden hade förvandlat allt till aska.

Min mor, min bror och jag stannade i skyddsrummet i Ogawachi-machi ett par dagar men min mor oroade sig så för min syster att vi bestämde oss för att återvända hem.

Min mor förblev sängbunden när vi kom hem. Den enda behandling hon hade fått var salvan de hade smort hennes sår med på Kois Primary School.

Eftersom vårt hus inte hade blivit skadat av elden hade våra grannar kommit och tagit alla våra sängkläder. När min faster Sueko Omoya fick veta det blev hon arg och frågade oss: ”Vad är det för fel på er? Ni är generösa nog att ge bort alla era sängkläder till andra men ni ger ingenting till er egen mor?” Min bror läste bara andra året och jag gick tredje året på grundskolan, som idag motsvarar ungefär en högstadie- och en lågstadieelev, visste vi inte hur vi skulle hantera situationen på ett bra sätt. Vår faster kom hem till oss och tog hand om oss och vår mor. Hemma hos vår faster hade hennes man och min fars lillebror Shiego, som hade gjort efter sin tjänstgöring i Yamaguchi, återvänt hem till Hiroshima bara två dagar efter atombomben i tron att hans fru och dotter Nobue var i Hiroshima. Hade det inte varit för min farbror och min faster hade vår familj haft det svårt med barn och en sängliggande mor.

Min mor var glad för att brännskadorna i hennes ansikte läkte snabbt men de allvarliga såren på hennes rygg ville inte läka. Jag hade trott att såren på hennes rygg började bli bättre eftersom de hade torkat lite när skinnet plötsligt började ramla av. Under hennes skinn krälade det maskar. Innan jag visste ordet av samlades det mängder av insekter runt henne och de täckte hela hennes rygg. Det var omöjligt att ta bort dem allihop. När jag och min bror började sova bredvid henne där hon låg i sitt insektsnät kunde jag inte ignorera den genomträngande lukten från de krälande maskarna.

Trots sina allvarliga skador hörde jag aldrig min mor säga något i stil med ”det gör ont” eller ”det kliar så” eller att hon bad om vatten. Eftersom det enda hon bad om var att få äta en persika åkte min faster till Inoguchi för att köpa några. Jag har förstått i efterhand att hon måste ha varit väldigt törstig.

Morgonen den 4 september dog min mor. Jag förstod det inte förrän min faster sa: ”Hiroko! Din mor är död.” Det var då både jag och min bror förstod det. Nu undrar jag hur hon kunde överleva en hel månad med en så allvarlig skallskada. När soldaterna kom med lastbilar för att evakuera de sjuka vägrade min mor att lämna huset förrän hon hade fått veta var min syster var. En person som hade fått lika allvarliga skador som min mor hade överlevt efter att ha fått behandling i en av förorterna. Min mor oroade sig för min försvunna syster och hon levde vidare bara genom att klamra sig fast vid hoppet om att få återse min syster.

Vi kremerade min mors kropp den dagen hon dog på samma ställe som Koseikan hade legat. Jag kände ingen sorg och jag grät inte. Mina känslor måste ha varit förlamade. Det regnade den dagen och min mors kropp brann inte så fort.

I staden hade alla byggnader rasat och ett bränt fält sträckte sig över hela området. Vi kunde se Hiroshimastationen och Ninoshima från vårt hus. Det låg lik överallt. Soldaterna drog upp lik från floden och kremerade dem. Även om vissa lik låg kvar i över månad brydde vi oss inte särskilt mycket när vi gick förbi dem. Eftersom vi inte visste vad en atombomb var och inte hade nån mat på den tiden tvekade vi inte utan åt mat som hade blivit utsatt för strålning, som till exempel potatis som hade växt på någon annans åker eller ris som hade legat begravt under förorenad jord.

●Livet efter atombomben
Kort efter att vår mor hade dött åkte vi till byn Midorii där vi hade släktingar och frågade dem om vi kunde få bo i ladan. Våra farföräldrar hade redan kommit dit. När atombomben föll hade vår farfar, Tomekichi Omoya, och vår farmor, Matsuno, varit i säkerhet hemma i sitt eget vardagsrum, men efter att de hade kommit till Midorii hade vår pigga och friska farfar plötsligt börjat känna sig lite hängig. Bara fem dagar efter att vår mor hade dött gick vår farfar också bort. Vi hade inte hört något från vår farbror Shoso, som bodde tillsammans med vår farmor och farfar i Hirose-motomachi, och som hade stått i dörröppningen när bomben hade fallit.

I Midorii var vi förvirrade över många saker som var annorlunda och som vi aldrig hade upplevt förr. Vi gick i skolan i Midorii i ungefär ett år innan vi återvände till Hirose. Vi höll ihop, rensade en liten bit land och byggde ett skjul att bo i. Vår farbror och faster fungerade som våra fosterföräldrar och uppfostrade oss som om vi hade varit deras egna barn. Jag behövde mig aldrig känna mig känslomässigt ensam för att mina föräldrar hade dött.

När jag blev äldre började jag sakna mina föräldrar. När jag såg min kusin, som jag hade växt upp med som en syster, få en privatlärare i grundskolan blev jag avundsjuk och kände mig lite ensam. Jag bodde med min farbrors familj tills jag gifte mig. Min farbrors hus var även en möbelfabrik och jag skötte bokföringen.

●Äktenskap och sjukdom
På den tiden var det många som höll tyst om att de fallit offer för atombomben. Det var i synnerhet många kvinnor som inte ansökte om att få handboken för atombombens offer och pratade inte om att de var offer för att inte förstöra sina chanser att bli gifta. Även om jag nu är tacksam för handboken tog det ett tag för mig att ansöka om den. När det gällde äktenskap trodde jag att jag skulle gifta mig med någon som min faster och farbror hade valt åt mig men istället blev jag gift genom en äktenskapsintervju. Som tur var brydde min man sig inte om att jag var ett av atombombens offer.

Efter bröllopet oroade jag mig för mina framtida barn. Jag lider av sköldkörtelcancer. Min bror och min kusin har också cancer. Min dotter har en tumör på hörsel- och balansnerven. Jag undrar om min dotters tillstånd kan bero på atombomben.

●Önskan om fred
Jag berättar ofta om atombomben för mina barn. Jag har tagit med dem till minnesmuseet och berättat om hur det var när atombomben föll.
Även om jag på den tiden hade så lite tid att jag inte ens hann besöka min familjegrav gör jag det ofta nu. Jag pratar lite med våra grannar innan jag återvänder hem. Om min mor fortfarande hade varit i livet hade jag velat göra saker som gjorde henne glad och visade henne hur mycket jag brydde mig om henne. Det är därför jag inte kan lämna en person i min mors ålder ifred eftersom jag så gärna vill göra dem glada, precis som jag hade gjort för min egen mor.

Med så många liv som offrades i atombomben är jag otroligt tacksam för min nuvarande hälsa. När jag tänker på min egen mor får det mig att vilja leva ett långt och energiskt liv för mina barns skull.