●Livet på den tiden
På den tiden var jag 31 år gammal och jobbade för Chugoku Haiden Corp. (nuvarande Chugoku Electric Power Co.) i Komachi och bodde i ett hyrt hus i Otemachi tillsammans med min fru Mikie och våra två barn (en treårig son och en sju månader gammal dotter). Jag hade börjat arbeta på Chugoku Haiden efter att ha tagit min examen från Onomichi Middle School och tagit mitt körkort i februari 1934, så jag måste ha varit 20 eller 21 år gammal. När jag arbetade för Chugoku Haiden blev jag inkallad två gånger. Första gången tjänstgjorde från september 1937 till januari 1941 och andra gången från september 1942 till november 1943, och skiftade alltså mellan att vara inkallad och att arbeta.

Efter de hemska bombningarna av Kure i slutet av mars 1945 såg jag många stridsflygplan flyga iväg som en svärm trollsländor. Det fanns ett underjordiskt skyddsrum som tidigare hyresgästerna förmodligen hade byggt och varenda gång det skedde en flygattack sprang jag dit. Det var svårt för så små barn som vi hade – en treåring och en sju månader gammal baby – att hantera en sådan situation. När man fokuserade på ett barn försökte det andra ta sig ut ur skyddsrummet. Jag insåg att situationen var ohållbar och i slutet av mars evakuerade jag min fru och mina två barn till min frus föräldrar i byn Wada i Futamiområdet (nuvarande Mukoueta-machi, Miyoshi City). Eftersom det var krigstider flyttade jag alla våra ägodelar till ett lager som ägdes av mitt företag och evakuerade min familj utan några tillhörigheter.

Efter evakueringen bodde jag ett kort tag på lagret. I början av maj återvände jag efter att ha varit hos min frus föräldrar under lördagen och söndagen och såg att alla våra ägodelar hade förvandlats till aska efter att lagret hade blivit bombat. Utan ett enda klädombyte åkte jag genast tillbaka till Wada och min fru sydde en tröja och ett par byxor åt mig av en sommarkimono. Måndag morgon tog jag första tåget tillbaka. Eftersom jag hade förlorat min tillfälliga bostad hyrde jag ett rum i Ushita-machi genom en arbetskamrat och bodde där fram till atombomben föll.

●Atombombens skador
När en röd varning utfärdades var jag tvungen att ta nattvakten i mina arbetskläder, en order utfärdad av de lokala myndigheterna och som kallades för ”nattvakternas rop”. Det var veteranerna som fick den uppgiften. Natten den 5 augusti utfärdades den röda varningen och jag gick till min post i Yanagibashi för att ta vakten. Oftast brukade arbetet dagen efter en nattvakt förskjutas från 08:00 till 08:30, men den dagen fick jag inget meddelande om att det blivit framskjutet. Jag kom till företaget 08:00 på morgonen den 6 augusti, dagen efter min nattvakt, och det är anledningen till att jag överlevde.

Eftersom jag hade 30 minuter på mig innan jag skulle börja arbeta gick jag ner till den underjordiska personaltoaletten och började tvätta min arbetskläder från dagen innan. Jag satt på huk medan jag tvättade och plötsligt slängdes jag baklänges av en explosion framför mig. Jag slogs mot väggen och svimmade. Jag kommer inte ihåg någonting förutom ljusskenet. När jag återfick medvetandet var det kolsvart och det låg damm överallt. När jag såg att det brann på fjärde eller femte våningen fick känslan av att jag var tvungen att göra något mig att klarna till i huvudet. Jag kunde inte ens se handen framför mig så jag kände mig fram i mörkret med hjälp av minnet. Ibland gick jag in i något medan jag tog mig fram i min jakt på trapporna och till slut nådde jag fram till säkerhetsvakternas kontor vid foten av byggnaden. Därifrån kunde jag se spårvägen. När jag kom fram till spårvägen såg jag en spårvagn som hade slängts upp på ett boningshus och tänkte att det här måste vara allvarligt. Det fanns ingen i närheten som kunde tala om för mig åt vilket håll jag skulle fly.

Hiroshimaområdets skola, Hiroshima First Middle School, låg söder om mitt företag och var utsett som vårt skyddsrum men det hade inte jag fått veta. Jag gick norrut längs med spårvägen, svängde höger precis innan Shirakamishatemplet och gick österut längs med Takeya-chogatan. På min flykt undan katastrofen såg jag en kvinna (ålder okänd) vid Hiroshima First Women's High School som hade blivit krossad under ett staket som hade ramlat vid explosionen. Hon skrek på hjälp och det enda man kunde se av hennes kropp var huvudet. Jag kunde knappt fly själv eftersom glasbitarna i min rygg blödde kraftigt och hela min rygg var täckt av blod.

Jag fortsatte söderut längs med Takeyafloden och gick mot Miyukibron. Trots sitt namn är Takeyafloden inte mer än ett smalt dike som inte ens finns med på kartorna över Hiroshima och rinner under Fukuya. Medan jag flydde såg jag inga andra som var på flykt, men jag såg ett par människor i ett hus på andra sidan Takeyafloden som höll på att rensa bort skräp och de sa att situationen var väldigt allvarlig. Jag vet inte alls vad klockan var men jag hade nog varit på flykt länge.

Innan jag tog mig över Miyukibron kom det ett militärfordon. Jag bad föraren att köra mig till hamnen i Ujina och därifrån evakuerade jag mig själv till Ninoshima Island med båt. Situationen på ön var allvarlig för många skadade människor hade sökt skydd där. Det fanns några läkare men jag fick ingen ordentlig behandling för glasbitarna i min rygg. De plåstrade bara om såren. Jag kunde inte sova för allt ljud från alla galningar, från alla de som skrek, från de som skrek på de som skrek, från folk som sprang omkring fastän det var natt och folk försökte sova och från de som skällde på de som sprang runt. Jag åt ingenting den 6 augusti. På morgonen den 7 augusti fick jag lite gröt i min rörformade bambuskål och åt det tillsammans med ett inlagt plommon, det enda som fanns att äta på Ninoshima.

Situationen på ön var så hemsk att jag bad en soldat om lov att få återvända hem av rädsla för att dö och på morgonen den 7 augusti ankom jag hamnen i Ujina med båt. Av ren tur hittade jag en lastbil och frågade föraren vart han skulle. Han sa att han var på väg till stadshuset och när jag frågade om jag fick åka med svarade han genast ”Hoppa in!” och körde mig ända fram till dörren. Jag tackade honom och klev ur lastbilen. Eftersom mitt företag låg lite norr om stadshuset tog jag mig dit till fots. När jag kom fram till företaget såg jag två anställda stå i receptionen. Jag sa till dem att jag skulle evakuera mig själv till min frus föräldrars hus i Wada och gav dem adressen dit. Efter det gick jag till pensionatet i Ushita-machi via Kamiya-cho och Hacchobori. Jag stannade där över natten och på morgonen den 8 augusti tog jag tåget från Hesakastationen till Wada dit jag hade evakuerat min fru och mina barn. Jag skyndade mig hem till min frus föräldrar eftersom jag trodde att hon verkligen hade varit orolig för mig. Jag kommer inte ihåg mycket av vad som hände på vägen dit, förutom ett starkt minne av alla lik som låg i högar på Koheibron.

●Situationen efter atombomben
När jag kom till Wada hade jag fortfarande glasbitar kvar i ryggen. Varje dag gick jag ner till floden så att min fru kunde tvätta av min rygg. Blodet koagulerade och klistrade fast vid min rygg som tjära. När min fru tog bort blodet med hjälp av en nål fick hon även ut glasbitar som satt fast i de torkade blodklumparna. Hon tog bort blod och glasbitar från min rygg i en vecka eller tio dagar. Fast jag trodde att alla glasbitar var borta fanns det ändå små skärvor kvar som plågade mig under 1950- och början av 60-talet. Jag opererade bort de sista glasskärvorna i Sakai-machi.

Ett kort tag efter att jag hade kommit fram till Wada men innan jag hade fått bort alla glasbitar kom min far från Onomichi för att besöka mig. Jag hade inte kunnat kontakta mina släktingar i Onomichi efter atombomben och eftersom han hade trott att jag var död hade han åkt till Wada för att prata om vilken familj som skulle arrangera min begravning. När han såg att jag var vid liv blev han glad och överraskad. Han återvände till Onomichi efter att ha druckit lite te med oss.

Jag mådde ganska bra i Wada och hade inte några problem med mina organ. Efter tre veckors välbehövlig vila återvände jag till Hiroshima i slutet av augusti eller i början av september och började arbeta igen.

Inte långt efter att jag hade börjat arbeta igen fick jag blod i avföringen. Det måste ha varit i mitten av september för jag kommer ihåg att kastanjerna hade börjat falla. Jag åkte hem till mina föräldrar i Onomichi och återhämtade mig. Alla – inklusive min doktor – trodde att jag hade fått dysenteri och pratade till och med om att jag kanske borde sättas i karantän. Min blodiga avföring försvann dock efter att jag hade ätit lite kastanjris som min syster hade lagat åt mig. Det låter som ett mirakel men jag tror att min systers kastanjris botade mitt tillstånd. I Onomachi gjorde flera dagars vila och bra mat att jag återhämtade mig och än en gång återvände jag till mitt arbete i Hiroshima.

●Livet efter krigets slut
När jag kom tillbaka till arbetet var det många i personalen som hade förlorat sina hem och företaget lät oss bo tillsammans på femte våningen. Från början var vi tvungna att laga vår egen mat men senare anställde de kockar åt oss.

Eftersom jag kunde köra bil fick jag i uppgift att köra lastbil för materialavdelningen på General Affair's Department och levererade material till varenda elverk i Hiroshimaområdet.

1946 kom min familj tillbaka för att bo tillsammans med mig. Mina medarbetare byggde ett hus till oss i Enomachi med material de samlade ihop efter jobb. Vi bodde i Enomachi i 30 år.

Trots att vi hade det svårt hade vi alltid mat på bordet eftersom vi fick ris av min frus föräldrar, men vi hade inga kläder eller sängkläder eftersom allt det hade funnits på lagret som hade blivit förstört. Vi började om genom att förlita oss på andra människors godhet, vi sydde underkläder av sommarkimonos och bad mina föräldrar i Onomichi att skicka oss lite sängkläder.

●Hälsa
I juli 1947 föddes vår andra dotter. Jag oroade mig för att hon skulle ha blivit påverkad av atombomben. Det fanns tillfällen då hon blödde näsblod eller hade något som de andra dagisbarnen inte hade och jag trodde genast att det hade något med atombomben att göra.

1956 upptäckte jag att jag hade tuberkulom, en sorts tumör, och mina vita blodkroppar minskade i antal till 2 000 (som lägst var de bara 1 000). Jag tappade 8 kg från mina tidigare 65 kg. Under en 15-månadersperiod, från juli 1956 till september 1957, var jag inlagd på sjukhuset i Hara, Hatsukaichi-machi (nuvarande Hatsukaichi City) och jag var borta från mitt arbete i två år. På morgonen den 7 juli, den dagen jag lades in och som var dagen då stjärnfestivalen Tanabata började, sa min lilla dotter: ”Stjärnorna möts idag men vi måste splittras.” När vi hörde min dotters ord grät vi allihopa.

Efter det blev jag frisk och pigg igen och led inte av några allvarliga sjukdomar förrän fram till för lite mer än tio år sen då jag började få blod i avföringen igen. När symptomen kommer åker jag till Röda Korsets sjukhus och stannar där tills blödningarna slutar av sig själv eller tills jag får en spruta för att stoppa dem.

När jag opererades för prostatacancer för fyra år sedan fick jag ett certifikat som visade att jag var ett av atombombens offer.

●Tankar just nu
Jag är 94 år gammal och tacksam för att jag har fått ett så långt liv. Allt jag är idag har jag min fru att tacka för. Mina barn har varit väldigt snälla mot mig. Jag kan aldrig tacka alla nog för allt de har gjort för mig.