●Den 6 augusti
På den tiden tog det mig mer än en timme att pendla till Mitsubishi Heavy Industries fabrik Hiroshima Machinery Works i Minami-kanonmachi. Jag tog tåget från Saijo och bytte sedan till spårvagn på väg till mitt jobb för studentrörelsen. Jag är det fjärde barnet i en skara på fem: min storebror, mina två storasystrar, jag och min lillasyster. Min bror gjorde sin militärtjänstgöring i Kyushu.

När jag gick andra året på Hiroshima Second Middle School ställdes alla lektioner in och jag flyttades från den ena fabriken till den andra. I slutet av 1944 började jag pendla till Mitsubishis fabrik i Kanon.

Den 6 augusti var jag och flera av mina vänner på väg till fabriken när atombomben föll. Jag tror att vi var i närheten av ett allmänt sportområde i Minami-kanonmachi och det låg ungefär 4 kilometer från hypocentrum. Om jag hade tagit tåget som gick efter det jag faktiskt tog hade jag varit på Aioibron och dött ombord på tåget när atombomben föll. Jag var verkligen en hårsmån från döden.

Jag hade ryggen vänd mot atombombens explosion. Jag kommer fortfarande ihåg att hur varm min nacke var. Jag föll till marken och förlorade medvetandet. Fem minuter senare öppnade jag ögonen igen. När jag tittade mig omkring såg jag att fabriken inte var mer än en stålram och hela taket var bortsprängt trots att den låg så långt bort som 4 kilometer från hypocentrum.

Vad i all världen hade hänt? Jag trodde först att fabriken kanske hade blivit bombad av B-29:or, men insåg senare att det var troligare att det var en gasexplosion i Minami-machi. Mina klasskamrater hade också olika teorier. Jag var helt säker på att den gula varningen var tillbakadragen. Klockan 08:15 på morgonen stod ingen vakt. Innan klockan 08:00 rådde röd varning, som ändrades till gul varning och drogs tillbaka runt 08:05. Jag var helt säker på att jag hade hört signalen som drog tillbaka varningen.

Det var då vi fick instruktionerna: ”Hela staden står i lågor. Alla bör återvända hem.” Vi gick österut i det svarta regnet. På min väg hem gick jag förbi Eba, Yoshijima och Senda innan jag gick över Miyukibron i riktning mot Hijiyama. Medan jag gick över bron var det många som drog mig i benen och bad om vatten. Jag trodde att de bara var skadade för jag hade ingen aning om vad den verkliga orsaken till deras sår och brännskador var. Jag var förfärad över att de så krävande drog i mig och sa: ”Du där, ge mig vatten, ge mig vatten. Jag är skadad och törstig... .” Jag hade som tur var inte blivit skadad av atombomben och fortsatte bara framåt, förbluffad av åsynen av så många skadade människor.

Jag såg en soldat vars kropp var helt röd när jag gick förbi Hijiyamabergets fot. Han är fortfarande ett tydligt minne. Hans skinn hängde från hans kropp. Han andades men hela hans utseende hade blivit brutalt förändrat. När han såg mig pekade han på ett lik och sa: ”Jag måste dra det här på en kärra. Kan du hålla fötterna, unge man?” Jag var för rädd för att göra det. Människorna i området runt Hijiyamabergets fot var bara lindrigt skadade för att de hade varit så långt bort från hypocentrum och många av dem hjälpte soldaten att bära liken. Soldaten måste ha dött inom ett par dagar.

Jag är inte säker på vad klockan var men jag kom fram till stationen i Kaita runt midnatt. Enligt informationen man fick där skulle det gå ett tåg till Saijo runt midnatt och jag väntade i över en timme innan jag kunde ta det. På tåget stod vi tätt packade som sardiner och jag kunde inte se ansiktena på de som hade kommit för att möta oss på stationen. Det var förbjudet att ha ljusen tända på natten och eftersom jag inte visste vem som hade kommit dit för min skull kunde jag inte göra mer än att lyssna på de välkomnande rösterna: ”Du måste ha haft det så svårt. Jag hörde hur hemskt det var.”

●Den 7 augusti och de följande dagarna
Vi fick veta att min farbror hade arbetat på Hijiyamaberget när atombomben föll så jag och min faster åkte ner till Hiroshima för att leta efter honom. Jag kommer inte ihåg om vi körde ner till staden eller hur vi tog oss ner, men jag vet att vi åkte hemifrån i gryningen den 7 augusti med information om att min farbror befann sig på en anläggning nånstans i Ujina. Tack vare tre års pendling till och från skolan kände jag till staden utan och innan och därför följde jag med för att hjälpa min faster att hitta.

Vi hittade min farbror i ett skyddsrum i Ujina. Jag kommer ihåg att skyddsrummet låg i ett lager nära hamnen. Jag såg hur soldaterna staplade upp liken i en angränsande korridor och sa saker i stil med ”Åh, den här mannen dog precis. Hans kropp borde flyttas till korridoren.” En av soldaterna såg mig och sa: ”Den här personen är död. Kan du hålla i huvudet?” Jag var för rädd för att göra det. De som hade avlidit förflyttades till en korridor av en liten grupp människor. En flicka på runt 20 år lades dit naken och var helt svartbränd.

Vi lyckades få hem min farbror till Saijo men han dog den 10 augusti, tre dagar efter att han hade kommit hem. Han kremerades nära vårt hus. Jag hade gått dit för att hjälpa till. Min faster dog för två år sen. En gång berättade hon för mig att hon och min farbror bara hade varit gifta i nio år.

●Livet efter atombomben
Det var nog i slutet av oktober eller i början av november som skolan började igen. Jag kommer ihåg att vi byggde ett skjul på samma plats där skolan i Kanon en gång hade stått och hade våra lektioner där medan vi skakade av köld i ett klassrum utan värme och där snön blåste in. Det var en byggnad utan fönster. Innan skolan äntligen byggdes upp igen i Kanon hade vi lektioner i en byggnad man hade lånat av en flickskola i Kaita eller i en grundskolebyggnad som inte hade blivit förstörd.

Eftersom jag ville läsa vidare var jag tvungen att läsa olika kurser för att få de nödvändiga betygen. Jag uthärdade kylan medan jag tänkte att jag borde vara tacksam över att vi hade lektioner även om vi befann oss i ett skjul. I det gamla systemet var det ungefär som ett högstadium. Jag tog min examen 1947 och då var jag en femteårsstudent. Jag läste vidare på Hiroshima Industrial College i Senda-machi.
Efter att ha tagit min examen hoppades jag kunna grunda en körskola. Det var under årtiondet mellan 1955 – 1964 då bilen började bli allt mer vanlig världen över. Jag och ett par bekanta började från grunden, och med hjälp av mina betyg blev jag certifierad instruktör för grundkunskaper och praktiska färdigheter. 1960 började jag arbeta som huvudinstruktör på en körskola i staden.

1966 sade jag upp mig från körskolan. Min bror hade bett mig att hjälpa honom att driva ett vårdhem och andra institutioner. Jag är stolt över min bror, som dessutom var ordförande för det medicinska förbundet. Vi arbetade väldigt nära varandra för att driva företaget, men plötsligt dog min bror av en hjärnblödning. Min sorg gjorde att jag inte sov på tre dagar. Han brukade åka mellan de olika inrättningarna i Miyajima och Yuki och när han åkte längre sträckor följde jag med honom som chaufför. Han var även sjukhuschef. Jag stöttade honom och kände att mitt jobb var att köra honom. Min bror hade vigt sitt liv åt kunskap medan jag var mer atletiskt lagd men ändå hade vi jobbat tillsammans med samma mål i sikte. Förlusten av min bror har varit en tung sorg att bära.

●Anställning, äktenskap och konsekvenser
Min fru och jag firar snart guldbröllop. När vi gifte oss försökte jag undvika att berätta för henne att jag var ett av atombombens offer. Jag var fullt medveten om att offrena diskriminerades och vågade bara säga till henne att jag hade varit med om bomben men på 5 kilometers avstånd i utkanten av Minami-kanon medan jag jobbade för Mitsubishi och att jag inte hade fått några skador. Min fru verkade inte bekymra sig över att jag var ett offer. Min son är en kunnig apotekare och har insett att han är ett andra generationens atombombsoffer. När vår son och vår dotter föddes oroade jag mig för det och i hemlighet kontrollerade jag att de inte hade några abnormiteter.

Jag tror att en av konsekvenserna var en svullnad som formades i nacken på mig 10 år efter atombomben. Det var inget elakartat men det var en stor svullnad. Den dök upp i det området som hade blivit utsatt för atombomben. Jag opererade bort den men tio år senare kom en till. Efter det har jag inte fått fler. Ytterligare en konsekvens av atombomben kan vara att mina tänder försämrades snabbare än andras. Vissa offer upplever även att de tappar hår. Konsekvenserna är olika från person till person. Något vi alla har gemensamt är att man blir trött så fort. När jag arbetade brukade min chef misstänka att jag var lat eftersom jag blev trött mycket fortare än de andra som hade samma arbetsuppgifter. Min chef brukade gräla på mig och säga: ”Andra blir inte så trötta av de här arbetsuppgifterna. Du blir trött för att du är lat.” När man arbetar är det en väldigt stor nackdel att lätt bli trött.

●Önskan om fred
När man berättar för de yngre generationerna om atombomben tror jag det är viktigt att vara lite kreativ med orden. När bomben föll raserades byggnader på ingen tid alls och människor dog på mindre än ett ögonblick, och för att berätta något sånt måste man formulera det på rätt sätt. Att bara säga ”det var hemskt” om och om igen eller att förklara att ”jag ångrar verkligen att jag inte gav människorna på bron vatten fast jag precis hade flytt undan lågorna som närmade sig under bron” hjälper inte. Säger man bara ”Vi har ett minnesmuseum i Hiroshima Peace Memorial Park. Besök det gärna, det finns fredsträd där” får man inte heller fram hur brutal atombomben verkligen var. De som lyssnar kanske tror att atombomben inte var så farlig då. En tornado drog in i Hokkaido för ett par dagar sedan och många människor dog. En video visade hur tornadons efterdyningar såg ut och på många sätt liknade det atombombens efterdyningar. Det var en stark och realistisk bild. Till och med ett litet barn hade förstått vidden av en sån katastrof. När atombomben föll rasade byggnader ihop och sattes omedelbart i brand och så många som 200 000 människor dog på ett ögonblick. Videofilmer av riktiga katastrofer hade kunnat representera atombombens verkliga skador.

En kort tid efter atombomben anlände professionella fotografer från Mainichi Shimbun och Asahi Shimbun till Hiroshima och fotade det katastrofdrabbade området. Fotograferna hade besökt många krigsdrabbade områdena men inte ens de hade sett en så tragisk syn som Hiroshima efter atombomben. Hur ska man göra för att förklara katastrofen? Jag tror att man måste vara lite kreativ.

Jag gick i skolan i Hiroshima och förlorade många av mina yngre skolkamrater i atombomben. De skolkamrater som överlevde har ganska nyligen gått bort. Jag har känt mig ensam sedan min enda bror gick bort. För närvarande är jag fysiskt handikappad och blir omhändertagen av min fru. Jag hoppas att jag lever i åtminstone två år till. Jag hade varit som lyckligast om jag hade fått möjligheten att berätta för de yngre generationerna vad som hände, kanske en gång i veckan eller varannan vecka, ända tills jag låg på min dödsbädd utan ånger.