●Livet innan atombomben
Min familj bodde vid flodbanken ungefär 100 meter öster om Yokogawabron i Yokogawachostadsdelen 1-chome i Hiroshima. På den tiden hade min familj fyra medlemmar: min man (Kiyoshi) och jag, vår treåriga dotter Kazuko och vår 6 månader gamla dotter Kiyomi.

Varenda gång den röda varningssignalen ljöd innan sprang jag ner till hålet under marken tillsammans med mina två barn. Det hände många gånger, flera dagar i rad, och jag minns det fortfarande som om det var igår.

●Skador från atombomben
På morgonen den 6 augusti tog min man ledigt från sitt arbete och stannade hemma eftersom han hade fått sin inkallelseorder. Den röda varningen hade dragits tillbaka så jag och barnen lekte tafatt på ovanvåningen.

Plötsligt brakade ett brinnande eldklot in i huset. Jag och barnen föll som om vi hade blivit nerdragna i en avgrund.

Min äldsta dotter skrek under mig: ”Mamma, jag är här, mamma, jag är här!” och jag svarade henne: ”Kazuko, hjärtat, mamma ska hjälpa dig, vänta lite!” fast jag inte ens kunde röra mig. Hela min kropp var fastklämd mellan väggen och de olika sakerna i vårt hus.

Det tog inte lång tid innan jag hörde min man ropa på mig ovanför mig: ”Makieeee, var är du? Makieeee...!” medan han gick runt och letade efter oss. Efter en liten stund började jag känna hettan. ”Lågorna är så nära men jag vet fortfarande inte var du är” ropade min man hjälplöst någonstans ovanför mig. ”Jag måste ge upp, jag måste överge dig.”

”Jag är här, älskling, jag är här!” Trots mina desperata rop verkade min man fortfarande inte veta var jag var. Jag var rädd och låg fastklämd under spillrorna med min dotter tätt intill mig medan jag hörde min man säga att han var tvungen att ge upp hoppet. Jag täckte oavsiktligt för min dotters mun och näsa så att hon inte kunde andas och hon tjöt i sin kamp efter luft. Jag blev chockad av hennes tjut och skrek: ”Mitt barn dör!” När han hörde mitt rop kom han tillbaka och fortsatte sitt desperata sökande efter oss medan han ropade: ”Var är ni?! Var är ni?!” Han gjorde ett litet hål och drog först ut mig och sen vår dotter. Jag var alldeles yr efter ett slag i huvudet och kunde knappt stå upp men de flammande lågorna närmade sig.

Efter en liten stund insåg jag plötsligt att vår äldsta dotter inte var med oss och jag frågade min man var hon var. ”Det var lönlöst”, svarade han. ”Hon rörde sig inte mer. Förlåt mig.”

”Kazuko, hjärtat, förlåt mig. Förlåt mig. Snälla, förlåt oss.” Jag fortsatte att gå samtidigt som jag bad henne om ursäkt i mina tankar.
Min man höll vår yngsta dotter med ena armen och stöttade och släpade mig med den andra medan vi flydde från katastrofen. Han uppmuntrade mig hela tiden: ”Fortsätt kämpa, du klarar det. Ge inte upp.” Min syn blev allt suddigare och jag hade svårt att hinna med honom. Lågorna närmade sig från alla håll och vårt hus måste ha blivit helt förstört av elden.

Eftersom min man bar både mig och vår dotter var han tvungen att vila flera gånger medan han gick. Medan vi försökte komma undan katastrofen slängde sig en kvinna med rufsigt hår framför hans fötter och bad om hjälp: ”Snälla, hjälp mig. Min dotter är fastklämd under en pelare, hjälp mig att få ut henne.” Min man svarade henne: ”Jag önskar att jag kunde hjälpa dig men min fru och mitt barn är väldigt skadade, snälla, förlåt mig.” Kvinnan sprang snabbt iväg. Genom att hela tiden vila och sedan fortsätta att gå kom vi till slut fram till en av min mans bekantas hem i Shinjo.

●I huset i Shinjo
Vi stannade hos min mans bekant i tre dagar. Jag var i chock efter atombomben och kunde inte amma mitt barn. Jag var sängliggande eftersom jag hade skadat mina fötter så min man gick ut och försökte ordna lite mjölk.

Jag kunde inte låta bli att undra om vår äldsta dotter, som hade blivit krossad under ruinerna av vårt hus, hade kunnat räddas. Tårarna rann och ilskan brann inom mig vid tanken på att jag blev räddad samtidigt som vi lämnade kvar vår dotter som skrek efter hjälp.

Medan vi var hemma hos min mans bekant i Shinjo såg jag många brännskadade människor stappla omkring. Jag kunde inte låta bli att gråta när jag såg dem så jag blundade i mina försök att stänga dem ute.

●Hemma hos mina föräldrar i Yamaguchi
Tre dagar efter atombomben började tågen gå igen. Min man, jag och vår yngsta dotter tog ett fullpackat tåg från Yokogawas station och åkte till Kogushi i Yamaguchiområdet där mina föräldrar bodde. När vi äntligen kom fram till Kogushi började vi gå hem till dem. Innan vi kom fram till dem såg alla våra sorgliga uppsyner och frågade varandra: ”Vad är det för fel på dem? Vad är det som händer?” Det var en liten stad och alla kände igen oss. Jag var mållös och gick bara förbi dem med tårarna rinnande längs med kinderna tills vi äntligen kom hem till mina föräldrar.

Från och med den natten hade jag svårt att sova på grund av skuldkänslorna över att ha blivit räddad medan vår äldsta dotter lämnades kvar. När min mor och min äldre syster såg hur dåligt jag mådde började de sova på varsin sida om mig av rädsla för att jag skulle begå självmord. Jag kröp ändå ur sängen varje natt vid midnatt och grät, ”Förlåt mig, förlåt mig. Snälla, förlåt en så självisk förälder.” Medan vi stannade i Yamaguchi åkte min man tillbaka till Hiroshima och letade efter vår äldsta dotters aska. Jag kunde fortfarande inte amma så min mor gick runt till de andra unga mödrarna i kvarteret för att få lite mjölk till min dotter. Min mor sa till mig: ”Du är sängliggande med ett skadat ben och dessutom har du ett litet barn. Vila ordentligt innan du åker hem igen.” Jag stannade hos mina föräldrar i nästan ett år. Mitt ben är fortfarande inte läkt.

●Vår yngsta dotters död
Efter nästan ett år i Yamaguchi återvände jag till Hiroshima. Vi hyrde ett hus i närheten av vårt gamla hus i Yokogawa.

Min man berättade att han en dag hade tagit med vår yngsta dotter till badhuset. En man som hade sett henne hade sagt till min man att det verkade som om hennes rygg var lite svullen. Jag tog med henne till sjukhuset och trodde att hon hade skadat ryggen när atombomben föll. Diagnosen visade att fyra av hennes ryggkotor hade skadats och blivit variga. Vi bad mina föräldrar ta hand om henne hemma hos dem i Yamaguchi, men ett par år senare började vår dotter att sakna oss så vi tog med henne tillbaka till Hiroshima och lade in henne på sjukhuset. Vi hade svårt att betala läkarkostnaderna så jag var tvungen att be min mor att betala dem åt oss. När våra pengar tog slut och vi inte ens kunde betala mina föräldrar tog vi hem vår dotter. Trots alla våra försök dog hon 1952.

●Önskan om fred
Jag vill inte ha fler krig. Jag önskar mig en värld där alla kan hålla varandras händer. Jag tror att vi hade kunnat vara lyckliga om vi hade ägnat varje dag åt att visa varandra hänsyn.